Nehej då. Det blev inte att stirra på någon stenmur i fredags natt. Självklart fick jag feber på eftermiddagen och ringde onkologjouren. Det var bara att infinna sig på KS akut, minsann. Full panik. Vad gör jag med hundarna??? Det är ju pingst. Ingen av hundvakterna på listan är väl ens i stan. Fick tag i syster yster som kastade sig in i en taxi, medan jag lastade in hundarna i bilen. Hon körde mig till KS och tog sen med sig hundarna hem. Puss, syrran!

Som tur var hade jag första numret på akuten. "Oj, är det du som kommer", sa tjejen. "Du ska ju inte sitta här bland alla andra och vänta". Jag fattade ungefär ingenting men lät mig ledas in till en stol. Sen kom några tjejer och ledde mig till en säng bad om ursäkt för att jag var tvungen att ta proverna på själva akuten. Jag fattade fortfarande ingenting. Efter en stund fick jag gå in på ett rum och lägga mig på en säng. Där kom det en ständig ström av människor som tog prover och efter fem timmar kom till slut två propra onkologer.

Det visade sig att mina vita blodkroppar var nere på 0,1. Det finns ett lägre värde och det är streck men det är inte så vanligt. Jag var alltså helt vidöppen för infektioner och behövde därför isoleras. Jag fick ett rum på akutavdelningen, fick dropp med saltlösning och antibiotika och sen var jag ensam. Ingen TV, inget att läsa, inget att äta. Bara en radio som sällskap. När en sjuksköterska kom in några timmar senare med mer antibiotika fick jag åtminstone något att läsa. En bok om tuppar. Kanske inte riktigt min grej men bättre än inget.

Mitt på dagen efter visade infektionen inga tecken på att ge sig. Jag fick i alla fall flytta över till Radiumhemmet. Lite sällskap, lite riktig mat, en TV och äntligen ett par Panodil som tog ner febern.

För att göra en lång historia kort tog det tre och ett halvt dygn att bli feberfri. Hela pingsthelgen och lite till. Jag har blåmärken överallt på armar och händer efter alla blodprov och magen är fullständigt i olag av all antibiotika. Lyckan i morse var ändå helt obeskrivlig när läkarna kom på sin rond och meddelade att dom tyckte att det var dags för mig att ge mig av. Snälla syster yster kom med hundarna i bilen och körde oss till lägenheten. Jag längtar fortfarande hem men jag tror nog att det blir bäst att stanna en natt till i stan och sova ut först.