Äntligen fick jag unna mig några lugna sköna dagar hemma i spenaten. Magen är fortfarande helkass och håret har börjat lossna alltmer men jag har ändå mått riktigt bra.

I fredags var jag och hämtade ut peruken. Gun var med som smakråd. Även du har förtjänat en stjärna i himlen. Tack! Helt oplanerat lämnade jag frissan rakad. Lite övertalning var det från hennes och Guns sida men jag kände också själv att det var lika bra att ta tjuren vid hornen. Hellre det än att hitta test efter test på huvudkudden. Peruken såg faktiskt rätt okej ut, även om den är obekväm.

Jag gick direkt upp på jobbet och satte mig vid fikabordet. Och hör och häpna, det var inte ens alla som märkte att jag hade peruk på! När jag kom hem på eftermiddagen åkte den av och ersattes med en mössa. Känns betydligt skönare.

Lite läskigt är det att möta sig i spegeln. Så definitivt på något sätt. Är den där glödlampan verkligen jag? Och hur ska det bli när jag tar nästa kortisondos. Blir liksom hela huvudet självlysande då? Hundarna reagerade tack och lov inte. För dom är jag samma gamla matte, bara lite tröttare än vanligt.

Kallt är det också. Jag har sovit med nattmössa i flera nätter. På dagarna är det numera buff som gäller, i lite olika färger och mönster. Peruken fick visa upp sig en gång till på jobbet, för dom som inte var där i fredags men sen dess har den hängt på sin ställning.

Nu är också lung- och bukröntgen avklarad. Både magnetröntgen och datortomografi. Svar inom en vecka och jag håller naturligtvis tummarna.