Skrev en dikt idag, för omväxling skull. Inget litterärt mästerverk men håll tillgodo:

Det finns en fråga som börjar kännas riktigt svår

och det är den eviga frågan om hur jag mår

Jag förstår att du frågar för att du bryr dig om

men problemet är att så småningom

kommer frasen som gör mig så matt

”Du ser ju så pigg ut!” – men vet du att

strax innan du sa det var jag nära att somna

och just nu håller hela kroppen på att domna

Inte mår väl jag bättre av att du ljuger

jag vill ju bara känna att jag fortfarande duger

som jag är, spöklik och skallig, men ändå vid liv

vacklandes fram mellan gifterna utan alltför stora kliv

men så plötsligt inser jag att du nog

förväntat dig att se nån som nästan dog

Att inte heller du kan ha det så lätt

hur vet man egentligen vad som är rätt?

Så nästa gång du frågar, jag minns

att det handlar om att du vill visa att jag syns och finns