I natt blev det inte många timmars sömn. Kanske två-tre totalt. Och inte har jag kunnat sova på dagen heller. Jag är helt urlakad, på dåligt humör och lite orolig för morgondagen. Hur ska jag orka köra bil om det blir en sån här natt till? Jag ska ju på mammografi i morgon. Dessutom hade jag tänkt att åka och köpa hundmat på vägen. Det kanske är dags att plocka fram en insomningstablett. Jag fick ett paket utskrivet efter första cyton, bara för att ha för säkerhets skull. Jag vill egentligen inte men nöden kanske inte har någon lag. Men jag bestämmer mig sen. Om jag inte somnar.

Nu känner jag i alla fall igen biverkningarna. Plåtsmaken är i högform, magen är sur, det värker i stort sett i hela kroppen och utslagen verkar vara på väg tillbaka. Fransar, bryn och naglar sitter ändå där dom ska och det är jag faktiskt väldigt tacksam för. Det är väl alltid någon sorts tröst att det kunde varit värre...

Det hände åtminstone en bra sak idag. Jag låg i fåtöljen och blundade när jag hörde att det dunkade en bit utanför huset. Det var Anders och Ulla som höll på att fixa mitt staket och den lösa grinden. Jag gick ut och bistod med diverse redskap och nu ser det riktigt prydligt ut igen. Tack, snälla grannar!