Nu blir jag snart vidskeplig på riktigt. Jag skulle tydligen inte ens viskat hurra igår. Eller också var det tur att jag gjorde det och inte skrek. Då hade jag väl legat på Radiumhemmet nu. Hur det nu är med den saken, så började jag känna mig lite febrig på eftermiddagen. Jag väntade tills hundarna hade fått mat innan jag tog tempen. Mycket riktigt. 38,1 med muntemp vilket betyder ca tre tiondelar högre. Bara att ringa onkologjouren alltså. Den här gången tog det inte många minuter innan jag hade övertygat sköterskan om att jag behövde kontakt med onkologen. Dessutom tog det inte mer än fem minuter innan hon ringde upp.

Helst ville hon att jag skulle komma in till KS. Vi lyckades kompromissa oss till att jag skulle åka in till Norrtälje och ta ett blodprov först och sen förhandla vidare utifrån provsvaret. Så det var bara att sätta sig i bilen och köra in. Att komma in och ta själva provet gick relativt snabbt men sen fick jag vänta i 3 1/2 timme på att dom skulle analysera färdigt. Och inte nog med det. Febern gav sig medan jag satt och väntade, åtminstone ner till 37,8. Men sen den 2 maj är jag ju världsmästare i att ha långtråkigt, så... Och den här gången kom jag ihåg att slänga ner en egen bok i väskan, vis efter tuppnatten i pingstas.

Nu kunde inte labbet i Norrtälje splitta upp värdet på dom vita men det totala var uppe på 11,5, alltså lite för högt till och med. Norrtäljeläkaren tyckte att hon kunde skicka hem mig med gott samvete. På hemvägen lyckades jag övertyga ännu en sköterska om att jag behövde prata direkt med onkologen och hon tyckte också att vi kunde blåsa faran över för idag i alla fall. Får jag feber i morgon igen, så får jag höra av mig och då lär det inte vara förhandlingsbart med KS.

Ja, så kul var min lördagskväll. Nu är jag hemma igen och naturligtvis pigg. Jag tog nämligen en kopp kaffe på sjukhuset för att hålla mig vaken i bilen.