Ömsom vin och ömsom vatten. Dagen började rätt uselt. Jag kunde inte ge mig iväg förrän strax efter halv nio. Jag var helt enkelt tvungen att vänta på att jag hade tömt ur magen. Skit också, verkar väl som ett rätt lämpligt uttryck i sammanhanget. Till sist kom vi iväg i alla fall och då var det inte så många minuter kvar till lunch när jag väl var på plats. Jag tänkte att det får bära eller brista. Just lunchandet med kompisarna är ju en viktig bit. Dels för att jag faktiskt får i mig lagad mat men framför allt för sällskapet. Det gick bra, även om smaklökarna tillfälligt hade gått och gömt sig igen.

Sen blev det en ganska normal arbetsdag, fast lite kortare. Efter det var jag tvungen att vila lite innan hundarnas mat och promenad. Nu sitter jag här med två djupt kränkta varelser. Jag passade nämligen på att utnyttja energin jag fick av vilostunden till att klippa klor och borsta ur päls. Borstningen går väl an, tycker hundarna, men tassarna vill dom helst ha ifred.

Nu får nog tyvärr peruken vila i en vecka. Synd, för jag börjar nästan vänja mig vid att ha den på. Dessutom känner folk igen mig helt plötsligt ute på gatan. Lustigt det där att det ska betyda så mycket med hår. Men utslagen är tillbaka och börjar ömma, så det är dags att kladda med salva igen. Som med så mycket annat, är det en enorm tröst att veta att det är sista gången. I morgon är det dags för blodprov igen. Det ska bli intressant att se om dom vita har skuttat upp ännu högre. Sen är det bara ett blodprov kvar på fredag. För cyton, vill säga. Det lär väl bli ett och annat inför operationen, antar jag. Just nu vill jag bara att det ska vara onsdag, så jag får träffa kirurgen. Om inte annat för att verkligen få bekräftat att det blir den 8:e när jag nu har bokat hundpensionat.