Det var nog tur att jag hade bestämt mig för att vara hemma och vila i ett par dagar, för det behövde jag. Jag sov flera timmar på eftermiddagen. Jag är i ett rätt konstigt mellanläge just nu. Det känns som om det vore evigheter sen jag fick den sista cytokuren. Så länge sen att jag nästan har glömt hur det var. Eller förträngt. Samtidigt har det ju faktiskt inte gått två veckor ens, så en och annan biverkning återstår att ta sig igenom. Förutom sömnbehovet har ögonen börjat sitt eviga rinnande igen. Några utslag blommade ut till slut, så nu blir det salva ikväll. Det är ändå småsaker i sammanhanget och jag mår så mycket bättre än vad jag gjort under dessa 3 1/2 månader.

Jag har funderat en hel del på gårdagens kirurgbesök. Det retar mig att ingen ens har tänkt på att fråga vad jag tycker, varken om rekonstruktion i sig eller tidpunkt. Det verkar som om dom bara tar för givet att det viktigaste i hela processen är att få ett nytt bröst. Och det är det kanske också för många. Men inte för mig. Och absolut inte just nu. Just nu vill jag bara få bort Harald och få strålningen avklarad, så jag förhoppningsvis kan få leva resten av mitt liv utan cancer. Om det livet blir en- eller tvåtuttat känns rätt oväsentligt. Just nu.