Idag avklarades sista cytoblodprovet. Jag hann inte riktigt värma upp mig men det gick hyfsat bra ändå. Tydligen lyckades jag skrämma upp labbsköterskan rejält i förväg, för hon tyckte jag var tapper. Vadå tapper, tänkte jag, det här var väl inget mot hur det kan vara. Hundarna väntade snällt i bilen och fick vänta en stund till utanför Flygfyren medan jag handlade. Därefter bar det av mot hundhotellet.

Där var det himla bra, tyckte hundarna. Det luktade så spännande och så fick man godis. Inga problem med andra ord. Tjejen som tog emot och visade runt var så imponerad över att träffa två berners som är som berners ska vara. Glada och positiva och lite (eller kanske inte så lite om man ska vara ärlig) busiga. Sug åt dig det berömmet, Adrienne! Så jag förväntar mig inget annat än att det blir som vanligt när jag ska lämna dom nästa söndag. Dom kommer inte att bevärdiga mig med en blick ens. Vilket ju faktiskt är väldigt skönt eftersom jag vet att dom kommer att trivas där dom är.

Resten av dagen har vi ägnat åt en långpromenad och sen vila. Idag har både ögon och näsa runnit och utslagen är som dom är men annars har det faktiskt inte varit några biverkningar. Så nu känns det ännu mer overkligt att det bara är två veckor sen sista kuren. Men jisses så bra jag mår! Solen tittade fram för en stund sen och jag sitter på altanen, lite extra påklädd i kylan, och slåss med myggen. Alla sommarens mygg har nämligen dykt upp nu. Naturligtvis. Det var väl ungefär annars den enda riktigt stora fördelen med att gå på cellgifter under sommaren (förutom att dom har gett sig på Harald, förstås), att myggorna undviker förgiftat blod. Och så har vi knappt haft en mygga på hela sommaren. Förrän nu då...