Jag kom ihåg receptet. Dessvärre var Radiumhemmets Apotek stängt pga sjukdom, så jag fick gå ner till det stora. Där var det kö. Och datorkrångel. Det tog nästan en timme till. Och jag som redan var sen. Jag hade hoppats på att jag skulle hinna hem och sova lite innan eftermiddagens kortisonkick men nu blev det inte så.

Nu är vi i alla fall hemma i stillheten igen och det är så skönt. Än så länge är det lugnt på biverkningsfronten. Lite illamående bara, som antagligen förstärks av att jag nästan inte har ätit något idag. Har helt enkelt inte haft någon aptit, utan mer eller mindre tvingat i mig några smörgåsar och filmjölk. Nu sitter vi på altanen, jag och hundarna, och bara njuter i det vackra men ändå svala kvällsvädret.

Ja, ja, ja. Sista för den här gången och förhoppningsvis aldrig mer. Naturligtvis krånglade porten idag igen, så mycket att sköterskan var tvungen att spruta in medlet som löser upp. Efter en timmes försening droppar hallonsaften in i alla fall (eller rosévinet som personalen kallar det på fredagarna). Om en trekvart sådär är det dags för sista taxen. Detta ska firas - förhoppningsvis med att sova. Inte blev det särskilt mycket sömn i natt heller. Men nu är det bara tre dagar kvar, så ska det väl med lite tur dröja innan jag äter Betapred igen, helst aldrig förstås.

På vägen hit var jag och handlade ProViva-shots. Fast jag glömde toapapper. Det är så när man ska shoppa med cytohjärna. Det spelar inte ens nån roll om man har med sig en inköpslista. Det blir fel i alla fall. Det går väl an så länge jag är i stan men det är lite jobbigare hemma, där det ändå är en halvmil till affären. Dagens kritiska punkt blir när jag är klar här. Då måste jag komma ihåg att stanna till vid Apoteket här nere och hämta ut nya Neupogensprutor. Det är inte så många Apotek som har dom hemma och jag ska börja ta mina sprutor på måndag. Jag får väl lägga in en påminnelse i mobilen.

Idag har det varit en riktigt bra dag. Nästan som förr. I alla fall om man undantar bristen på ork. Jag vet inte riktigt om det berodde på att jag tog på mig peruken och gillade det jag såg (fast inte hur det kändes - varmt och kliigt men ska man vara fin...). Och av kommentarerna att döma var det fler som tyckte att det såg rätt OK ut. Lite väl mycket en blond version av Jackie Kennedy för min smak men kul att se sig själv med hår ändå för en gångs skull. Eller om välmåendet berodde på att det idag har gått femton veckor av cytoplågan och att det bara är en ET-kur kvar.

Eller var det kanske dagens läkarbesök. Jag har nog inte skrattat så mycket och hjärtligt på länge och detta trots att jag fick sitta och vänta 45 minuter på att ens få komma in. Vilken härlig läkare. Visserligen fick jag inte svar på alla mina frågor men det hade jag ju inte räknat med heller. Han brydde sig inte om att mäta Harald, helt enkelt av det skälet att jag bara skulle få ett mått till som ändå inte var värt något i min journal. Den sortens ärlighet gillar jag. Vi tittade på bilderna från senaste mammografin. Den som hade bedömt dom, hade skrivit att Harald var nere på två centimeter. Det förstod varken han eller jag. Nog för att han har krympt men inte hade han krympt så mycket för flera veckor sen. Men hur som helst. Med tanke på att han som mest var uppe i tolv centimeter, inklusive det röda inflammatoriska fältet, så har cyton ändå uträttat ett smärre underverk. Nu ska jag göra en ny mammo nästa vecka och när han väl är bortopererad så får vi definitivt svar på hur stor han är då i alla fall.

Det fanns inga noteringar i min journal om nån kirurgkonferens så ingen av oss vet om jag har varit uppe. Jag tror ju det eftersom jag har fått en kallelse till kirurgen. Oavsett vilket, så lär jag komma upp på en kommande konferens. För säkerhets skull fick jag med mig den tydliga ordern "Hela bröstet bort!", "Hela bröstet bort" och slutligen "Hela bröstet bort!" (som sagt, vi hade roligt). Det har jag ju räknat med hela tiden och eftersom en tårtbitsoperation innebär en något högre återfallsrisk för oss med lokalt avancerad bröstcancer, har det aldrig känts som något alternativ. Jag kan tänka mig att det kan gå ganska hett till mellan onkologer och kirurger på dessa konferenser. Synd att man inte får vara med och lyssna.

I slutet av september ska jag tillbaka till onkologvärlden och då blir det så småningom strålning. Lite flexibilitet finns det att välja ut fem lämpliga veckor, så jag passade på att redan nu tala mig varm för varianten så fort som möjligt. Jag vill ju gärna kunna fira min födelsedag färdigbehandlad. Nu är det naturligtvis inte bara upp till mig att välja. Dels beror det väl på hur väl jag klarar operationen och dess efterverkningar men dessutom är det rätt svårt att få strålningstider, om jag har förstått saken rätt.

Kraftigt försenad, var det bara att slänga sig in i den vanliga världen igen. Mötet gick hyfsat, även om jag var rätt mör på slutet. En promenad med hundarna och en dos med 16 nya fräscha Betapred gjorde dock att jag kunde gå upp och jobba en stund till.

För en liten stund sen kom mina beställda varar från Mataffären. Det var två saker jag verkligen hade behövt. Toapapper var det ena. Av nån anledning hade jag kryssat för att dom inte fick ersätta med annan vara och naturligtvis var det slut på sorten jag ville ha. Det andra, som var betydligt värre, var att jag hade beställt sex fyrpack med ProViva-shots. På rekommendation från cancertjejerna ska man ta minst tre om dagen, åtminstone under första veckan. Jag brukar få hålla på några dagar till. Allt detta för att inte magen fullständigt ska sluta fungera. Så nu får jag lägga in handling i planeringen för morgondagen ändå. Så kan det gå. Tack ändå för tipset, Gabriella! Allt annat jag slapp släpa på var väl värt en alldeles egen stjärna i himlen för dig (och för tydlighetens skull ska betoningen ligga på väl, så ingen tror att jag ironiserar).

Nu håller jag på och förbereder mig mentalt på att jag ska sova hela natten. Jag är grymt trött men samtidigt kortisonvaken, så oddsen känns inte särskilt goda. Bara jag är tillräckligt fräsch för att köra hem i morgon efter cyton. Sista cyton (peppar, peppar). Så gôtt!

Det var lite dåligt med sömn i natt. Dels låg jag och tittade på So you think you can dance (kunde inte låta bli att hänga med till slutet) och dels har jag vaknat ett antal gånger. Vi tog det lite lugnt på förmiddagen. Det enda produktiva jag gjorde var att åka ner till ICA och handla.

Vid halvettiden åkte vi mot stan. Lunchen blev en hamburgare, i bilen såklart. Tillbringade sen några timmar på jobbet, innan det var dags för lite vila igen. I kväll har jag storhandlat. På nätet. Jag tyckte det var dags att testa Coops Mataffären, så nu har jag beställt hem en massa varor som ska levereras i morgon kväll.

Jag har tvättat min peruk också. Det börjar bli riktigt tjatigt att bara mötas av äggskalle alternativt äggskalle med buff i spegeln, så jag tänkte att jag åtminstone skulle testa att ha peruken någon dag. Kanske i morgon. Det beror på hur det känns då. I morgon blir en lång dag. Först ska jag hänga på låset för att ta blodprov halvåtta, på Radiumhemmet som äntligen har öppnat efter semesterstängningen. Efter det får det bli frukost i deras servering, inklusive 16 Betapred, och sen är det läkarbesök halvtio. Ny läkare igen. Sen är det bara att kasta sig in i bilen för att hinna till ett möte på jobbet som börjar redan tio och som håller på till tre. Och då är det nästan dags att fylla på med ytterligare 16 Betapred. Det gäller att passa på och sova i natt.

Mycket riktigt. Elva timmars arbete tog ut sin rätt. Trots att jag la mig tidigt i går och sov drygt åtta timmar, var jag redigt trött hela förmiddagen. Och på rätt dåligt humör. Jag hängde kvar till lunch i alla fall. Annars hade det antagligen inte blivit annat än mackor idag. Dessutom är det kul att få lite sällskap när man äter. Det känns ändå som om dagens trötthet var ett rimligt pris för gårdagen. Jag fick liksom känna att jag är med i matchen igen efter sommarens dvala.

Efter lunch åkte vi hem och spenderade resten av dagen med att vila. Nu när äntligen alla biverkningar utom dom svullna vristerna och handlederna har gett sig, kom naturligtvis klimakterievallningarna igång i stället under kvällen. Det är roligt nästan jämt i cancerlandet. 

I morgon ska jag se till att fylla kylskåp och skafferi så jag klarar efterverkningarna av cyton på fredag. Jag ska också passa på att städa lite. Och kanske vila en stund. Sen bär det iväg till storstad och jobb igen.

Elva timmars arbetsdag kanske inte är helt smart när man är sjukskriven... men kul var det. Vid tvåtiden var jag totalt slut och var på väg att ge mig men sen kom det lite extra energi och då var det bara att surfa vidare på den. Nu är det däremot inte mycket kvar av den energin. Den räckte nätt och jämt till att mata hundar och gå en kvällspromenad. Det blir tidigt i säng i kväll, känner jag.

Det verkar som om det värsta ögonrinnet har gett sig nu, så hoppet har vaknat om att få åtminstone två något sånär normala dagar innan det är dags för nästa kortisonrus på torsdag. Det sista (i alla fall för den här gången, är väl bäst att tillägga för säkerhets skull). Hur skönt känns inte det.

Det börjar bli lite påfrestande med dom rinnande ögonen. Visserligen kommer det och går men det är svårt att säga vilket som är jobbigast. När dom rinner går det nästan inte att läsa, annat än väldigt stora bokstäver. Och när dom inte rinner känns det ungefär som efter en större gråtattack, lite grusigt och väldigt ansträngt. Mitt på dagen var det ganska rinnfritt så jag passade på att åka in till lägenheten. Det är ju alltid en fördel om man kan se när man ska köra bil.

Hela eftermiddagen gick åt till att vila. Jag hade tänkt att jag skulle orka jobba lite men det får bli nån annan dag, förhoppningsvis i morgon när jag nu ändå är i stan. Just nu känns det inte som om jag kommer att orka någonting men det kanske blir bättre efter en natts sömn. Jag börjar känna mig lite tjatig men det är verkligen jobbigt att inte orka. Och långtråkigt.

I gårdagens post låg det en kallelse. Den 27:e augusti ska jag träffa en kirurg. Av någon anledning ska jag till KS och inte St Göran men jag klagar verkligen inte. Tvärtom. KS känns vid det här laget mycket mer "hemma". Kirurgen jag ska till är dessutom mycket engagerad i lymfologi och lymföden, vilket onekligen bådar gott för framtiden.

Det låg ett brev till i brevlådan, från Danderyd. Det visade sig vara en kallelse till mammografi, alltså den vanliga screeningundersökningen. Tydligen finns det ingen samordning. Visserligen har jag lovat mig själv att aldrig mer missa en sån kallelse men just nu känns det onekligen lite overkill. Eller kanske inte ändå. Om jag kommer ihåg rätt är det ändå meningen att jag ska göra en mammo efter sista cyton. Jag får försöka komma ihåg att fråga om det på torsdag när jag ska på återbesök.

Dagen idag har mest handlat om rinnande ögon och trötthet. Jag var in till grannarna ett par timmar och fikade, vilket gav lite välbehövlig omväxling till att göra ingenting. Jag börjar bli ordentligt less på att inte orka. Det värsta är att just tröttheten inte lär försvinna i första taget. Det är en mycket vanlig biverkning av strålning också. Hoppas, hoppas, hoppas att det blir så pass lång tid mellan sista cyton och operationen så att det kan bli några dagars fullt tempo i alla fall.