Sex timmars konferens är väl en barnlek, tänkte jag. Det jag inte riktigt tänkte på var att det var drygt tre timmars resväg totalt också. Eller att dom återuppväckta nerverna skulle ge sig tillkänna vid bilkörningen. Trots att jag smet tidigare, var jag rejält sliten när jag väl kom hem (fast lite rally blev det ändå på vägen...). Men nu är det gjort i alla fall. I morgon blir det väl inte mycket bättre. Då ska jag först in till KS och sen vidare till jobbet för ett eftermiddagsmöte. Sen ska jag vara hemma och jobba i två dagar, vilket jag tror kommer att behövas.

Hundarnas öronvård gick bra i alla fall. Dom var så snälla så och höll sig stilla. Busan verkade inte ens ha ont nu i kväll, så det var ett stort framsteg.

Jag lyckades sova några timmar i sängen i natt men fick ge upp och avsluta i fåtöljen. Även detta får väl ändå anses som ett framsteg, fast jag får erkänna att jag längtar väldigt mycket efter att få sova på högersidan. Men det lär dröja länge, länge... Jag klagar inte alltför mycket. Jag får ju sova och det är faktiskt inte alla förunnat. Dessutom har jag klarat mig helt utan värktabletter sen i fredags kväll (även om det just nu är på gränsen) och det är väl nåt att glädjas åt.