Idag var det äntligen dags för återbesöket hos kirurgen. Det hade blivit lite ändringar i planeringen, så jag fick träffa den kvinnliga kirurgen som faktiskt var med och opererade mig. Informationen innehöll både bra och mindre bra moment. Och dessutom en överraskning!

Harald visade tydliga tecken på att vara tilltufsad av cellgifterna. Tack för det, ET!  Trots detta var han ändå 25 millimeter. Tack och lov att han nu får tillbringa sina dagar i biobanken i stället för i min kropp!

22 lymkörtlar togs ut ur armhålan. Fyra av dom hade metastaser. Jag hade föredragit färre men det är som det är. Jag visste ju att det fanns något och var mentalt förberedd på ett ännu värre resultat. Dom finns i alla fall inte heller kvar i kroppen och det är huvudsaken.

Dagens överraskning var att Harald var östrogenkänslig. Jag måste ha blandat ihop informationen rejält där i våras, för jag trodde att han inte var hormonkänslig över huvud taget. Men det var progesteronet han inte var känslig för. Detta var goda nyheter eftersom jag nu kommer att få efterbehandling med Tamoxifen. Jag trodde att det var slut med behandlingsvägar efter strålningen och nu finns det helt plötsligt ett skyddsnät till mot återfall! Inte för att Tamoxifen i sig verkar vara nån hit. Det är en lång lista med riktigt ilskna biverkningar av den också och det är tydligen rätt vanligt att folk bara ger upp och slutar ta den... Men det är väl bara att fortsätta mitt samlande av intressanta biverkningar. Vad som helst för att slippa träffa Harald eller någon av hans släktingar igen.

Läkaren såg lite bekymrad ut när hon såg hur dålig rörlighet jag har i armen. Inte minst med tanke på att strålningen också ger sig på rörligheten. Men jag kan ju inte göra så mycket mer än att fortsätta göra övningarna.

Tydligen ska jag bara strålas i armhålan. Lite fundersam blir jag över det eftersom Harald var betydligt större innan jag började med cellgifterna. Det känns skönt att jag ska till onkologen redan i morgon, så vi kan reda ut hur dom har tänkt.

Sammantaget känns det ändå som ett ganska positivt läge. Hoppas nu bara att strålningen får komma igång fort fort fort. Det går ju inte att planera något över huvud taget som det ser ut just nu, varken privat eller jobbmässigt. Så okej då. Jag kan väl skippa kravet på att fira min födelsedag färdigstrålad, framför allt eftersom jag nu ändå inte kommer att vara färdigbehandlad. Bara jag får mina fem veckor fastställda och en någorlunda hållbar hint om när på dagen det kan vara aktuellt.