Idag var jag hos narkosläkaren. Min oro för att dom rinnande ögonen och näsan egentligen är en förkylning visade sig vara obefogad. Så länge jag inte har feber är det inget att bry sig om. Det var väl tur det, för rinnandet har då fortsatt hela dagen. Annars gick besöket jättebra. Efter det var det dags för inskrivning på avdelningen där jag ska ligga över natten. En sköterska gick igenom allt som står i broschyren som jag fick med mig redan förra veckan. Kan ju tyckas tjatigt men man får ändå tänka på att en majoritet kommer dit ganska tätt efter att dom har fått sin diagnos. Och då är man minsann inte särskilt mottaglig för information. Så hellre en gång för mycket än tvärtom.

Resten av dagen tillbringades i möte på Lastberget. När jag kom hem upptäckte jag att vristerna och fötterna är väldigt svullna. Det är väl bara att hoppas att det har gett sig i morgon bitti. Annars får jag nog ringa. Dom har i och för sig varit svullna även under tidigare cytokurer men då har det alltid gett sig när jag har fått mina hästdoser av kortisonet. Inte för att jag för ett endaste litet ögonblick saknar kortisonet. Nej, tvärtom, jag är så glad att jag äntligen slipper!

I natt fick jag äntligen sova ordentligt. Drygt åtta timmar blev det och jag mådde bra när jag vaknade. Ända tills jag kom utomhus. Då började det rinna igen. Det dröjde ända till eftermiddagen innan det lugnade ner sig. Det börjar bli något påfrestande. Ögonen känns som om jag hade gråtit i fem dygn. Jag hoppas fortfarande att det inte är en förkylning. Jag har ju känt mig risig under tidigare cytokurers vecka tre också.

Nåja, det är inte mycket jag kan göra annat än att försöka sova en natt till. I morgon ska jag träffa narkosläkaren och efter det skriva in mig på avdelningen. Innan dess måste jag skaffa mig en patientbricka. Lite lustigt känns det. Någon sån har jag inte haft dom senaste kanske tjugo åren och så är det helt plötsligt helt nödvändigt.

Sen blir det 2 1/2 dagars intensivt jobbande. Lika skönt det, så inte hjärnan hinner ägna sig alltför mycket åt den kommande operationen. Helgen lär också bli späckad. Det är liksom nu eller väldigt mycket senare för ett antal fysiska aktiviteter...

Idag har jag verkligen inte mått bra. Rinnandet i framför allt näsan har bara blivit värre. Ett tag var jag riktigt rädd att det var en förkylning jag åkt på. Skulle det vara det, blir det väl ingen operation på måndag och det vill jag inte vara med om! Visserligen börjar jag bli rejält nervös inför den stora dagen men det blir ju på inget sätt bättre av att jag får ännu mer tid på mig att oroa mig. Fast jag tror inte att det är en förkylning. Snarare tror jag att det ökade rinnandet var en effekt av att jag inte sov så bra.

Anledningen till det är något pinsam. Jag skulle nämligen byta några glödlampor i lägenheten. Ett projekt som tagit nästan ett halvår. Jag har nämligen lyckats glömma att  köpa glödlampor under hela den tiden. Nu kom jag äntligen ihåg det, så jag gick och lånade en stege på distributionen. Lampbytet i hallen gick alldeles utmärkt men när jag skulle byta i rummet, var jag mer koncentrerad på att inte hundarna skulle komma och putta på stegen. Eller så var det bara en släng av helt vanlig cytoförvirring. Vet ni hur ont det gör när man drar isär benen på stegen och den översta fotpallen smäller till rakt på handen? Och hur mycket det kan blöda? Det vet jag. Och jag vet precis vad som händer när man vänder sig om i sömnen och drämmer ner handen i lakanet med ovansidan först. Man vaknar...

Apropå cytoförvirring, kan jag rapportera att gorgonzolasås med viss smak av jordgubbe faktiskt är ätbart. Inget jag rekommenderar i och för sig och inget jag kommer att prova igen men ändå. En sak lärde jag mig i alla fall i lördags och det är att jordgubbssaften ska stå betydligt längre från sojan...

I alla fall så åkte jag hem rätt tidigt och satte mig i lugn och ro och jobbade en stund. Jag försökte sitta ute men det gick bara inte. Myggen är tydligen här för att stanna och dom är många. Och riktigt aggressiva.

En bra sak är det ändå med dessa sena biverkningar och det är att dom är ett tecken på att ET fortfarande gör sitt jobb. Det känns faktiskt som om Harald har krympt lite till!

Till sist vill jag ge alla 346 som varit inne på bloggen i augusti en stjärna i himlen! Det känns fortfarande stort och nästan lite overkligt att det är så många som tar sig tid att läsa. Men det känns bra, så fortsätt gärna!