Idag gick jag till Apoteket och köpte medicinsk bensin och en rulle med kirurgtejp av den "snälla" varianten. Jag fick bort det mesta av gammalt tejpklister som fanns runt såret men jag vågade inte ge mig på det som var allra närmast. Det är nämligen inte särskilt ordentligt hopsytt... Eller om man ska vara lite petig verkar det vara cirka en halv centimeter, där det inte alls är hopsytt... Det kanske ska vara så. Inte vet jag. Men lite läskigt var det och jag hade ingen lust att komma för nära med bensin i alla fall. Eller sårtvätt. Så nu sitter det en ny tejpbit där.

Kortisonet fungerar. Nu är det bara rött. Precis vid stygnen är det väldigt ömt men det ger sig väl så småningom. Dagens värsta pärs har annars varit en nerv, nånstans på väg från höften ner till låret. Jag har antagligen legat och tryckt på den hela natten för redan i morse gjorde det helvetiskt ont. För ont för att ligga. Egentligen för ont för att röra på mig också men den logiska delen av hjärnan förstår att det bara kommer bli värre om jag stelnar till...

Viss har du rätt Mymlan. Jag kom på det själv i morse. Att jag skulle testa med kortisonkräm. I går kväll sved det bara så mycket att det enda jag hade i huvudet var att få lite lindring. Och det fungerade i alla fall tillräckligt bra med Xylocainet, så jag kunde styra tankarna mot något annat ett tag. Inte så att jag helt plötsligt sov hela natten. Men åtminstone inte sämre än vanligt. I morse strök jag på kortisonkräm och framåt tidig eftermiddag hade det lugnat ner sig betydligt. Vid stygnen är det lite ömt men bara om man kommer åt det.

Trots allt. Lite skönt är det att få bekräftat att jag inte bara är fånig när jag ber om "snälla" plåster. Den här gången hade jag inte en tanke på det. Det gick liksom så fort alltihop och helt plötsligt hade hon redan klämt dit tejpen. Jag får ju erkänna att jag föredrar vårdpersonal som talar om vad dom tänker göra framför dom som talar om vad dom just gjorde... Framför allt om man är bedövad och inte riktigt känner vad som är på g. Sen kan det naturligtvis vara så att det har kommit lite perifera strålar över på vänstra sidan också. Lite irriterad var ju faktiskt huden redan under själva stråltiden och då är det inte så konstigt om den var extra känslig nu. För så här ilsket har jag faktiskt aldrig reagerat på ett vanligt plåster förut. Det brukar bli rött och det brukar klia. Men inte svida.

Strax efter nio i morse klev jag in på ett rum på kirurgmottagningen och mindre än en halvtimme efter var jag på väg till jobbet igen. Det räckte alldeles utmärkt med lite lokalbedövning. Lite ont gjorde det precis innan han sydde men det var det lilla. Så särskilt behagligt är det väl inte att känna att någon rotar och karvar i en men så länge som det sker utan smärta så...

Bedövningen höll i sig till långt frampå eftermiddagen, så jag passade på att åka och handla hundmat. Det var kanske inte helt smart att ge sig in på ett så pass fysiskt projekt men den som har läst hela min blogg har vid det här laget insett att jag inte direkt har överlevt resan i cancerlandet genom att vara överdrivet försiktig. Obotlig optimist är obotlig optimist! Nu har jag i alla fall 30 kilo hundmat i lägenheten och 45 kilo i bilen för vidare transport hem till huset. Och dagens operationsärr hade inte vätskat särskilt mycket ens efter det lilla äventyret. Inte gör det speciellt ont heller.

Betydligt värre var det att ta av kompressen som skulle fånga upp eventuellt vätskande. Jag har ingen aning om vad det var för material i den tejpen men jisses så irriterad huden blev. Det svider något rent otroligt mycket, fortfarande efter en timme. Jag får nog ringa och kolla vad det var för sort i morgon, så jag kan sätta upp den på listan över saker som är bra att komma ihåg när man är sjuk. Just nu funderar jag på att testa med lite Xylocain. Annars blir det nog ännu mer ont om sömn i natt än vanligt.

Härligt är det i alla fall! Befriat! Nu kan kroppen i lugn och ro ägna sig åt att läka ett tag. Om man bortser från Tamoxifenet, förstås, men det har ju faktiskt varit väldigt snällt så här långt. Och precis när jag skrev det, kom en riktigt härlig svettattack... Men det där med klimakteriet hade ju kommit förr eller senare även om jag hade sluppit den här resan, så det är väl inget att hänga läpp för.

Det var riktigt skönt med några bloggfria dagar. Det händer ju som sagt inte så mycket nytt nu. Håret växer sakta men säkert. Och skägget växer. Inte så sakta men desto mer säkert... I söndags fick jag raka mig under vänsterarmen för första gången sen i april. Under högerarmen börjar det se ganska bra ut. Ny hud har växt ut och det har inte vätskat på några dagar. Även på halsen pågår hudbyte.

Nu är det knappt fjorton timmar kvar innan jag ska inställa mig på dagkirurgen på St Göran. I morgon får jag äntligen ta ut porten! Inte för att den direkt har suttit i vägen men det ska ändå bli så himla skönt! En konkret bekräftelse på att det i alla fall är slut på cyto för denna gång. Och förhoppningsvis för alltid. Dessutom har den ju inte fungerat särskilt bra och det är väl en anledning så god som vilken att vilja bli av med den. Hoppas att det inte gör alltför ont och att jag är någorlunda pigg efteråt.

Fredag kväll och en chans att reflektera. Jag hittade följande inlägg från midsommar:  

"Nu har det gått sju veckor av cytotiden. Två veckor kvar till halvtid. Hur orkar man egentligen med det här? Det enkla svaret är väl att man inte har något val. Man tar sig bara igenom, med hjälp av hoppet om något bättre. Hoppet om att få vakna pigg en dag och ge hundarna en riktig långpromenad innan det är dags att åka till jobbet. Hoppet om att orka arbeta en hel dag utan att behöva sova middag minst två gånger. Hoppet om att gå på lunch med kompisarna och orka äta upp hela portionen. Hoppet om att kunna äta den lunchen utan att behöva snegla oroligt efter toaletten. Hoppet om att ha så mycket energi kvar efter arbetsdagen att man orkar ta itu med diverse projekt hemma. Hoppet om att få leva ett normalt liv, helt enkelt."

Oj. Vem skrev det där? Inte för att jag är uppe i hundra procent Ingela än... Men ändå. Hoppet om att komma dit, vaknade ju för så himla länge sen. Och nog känns det som att jag är väldigt mycket piggare nu! Än då! Jag minns att "min" professor frågade mig vid ett tillfälle om cyton var det värsta jag upplevt i mitt liv. Jag svarade nej. Mest för att jag inte vågade, just då, erkänna hur vidrigt det faktiskt var. Men värre än under cellgifterna tror jag inte det blir. Någonsin. 

Livet börjar alltmer återgå till normala gängor. Så normalt som det nu kan kännas efter en sån här pärs. Jag börjar i alla fall få lite ork och gnista tillbaka och det känns som det var länge sen. Med begränsningar, ska väl erkännas. Efter två fulla arbetsdagar, med kvällsjobb, var jag rejält utpumpad idag och bestämde mig för att åka hem och ta lite ledigt ett dygn.

Och på gårdagens kvällsjobb, som bestod av den årliga träffen med julbord tillsammans med s-gruppen i trafikutskottet, tog jag mod till mig och lät buffen ligga hemma. Ett pannband blev det för att dölja den fläck som fortfarande ser nästan kal ut (fast den inte är det). Men ändå. Det var en så otroligt befriande känsla att få vara jag. Helt och hållet. Med lite extra lull-lull i och för sig. Jag hade nämligen klistrat på mig lösögonfransar, som lite motvikt till det väldigt korta fjunet på skallen. Och det fungerade. Det enda jag verkligen behöver tänka på nu är att inte glömma att ta på något på huvudet när jag går ut. Annars fryser jag! Och så kan jag ha buff när och om jag känner för det. Om inte, går det lika bra i alla fall.

Normala gängor innebär att mer och mer av dygnets timmar är uppbundna. Det innebär också att det inte händer särskilt mycket på min resa i cancerlandet. Än så länge är biverkningarna efter strålningen i och för sig i full fart och Tamoxifenet har väl kanske inte riktigt visat sig från sin rätta sida än. Men sammantaget börjar resandet mer och mer glida över till det andra livet. Det "vanliga" livet. Jag är inte riktigt beredd att avsluta mitt bloggande än men det blir nog inte lika tätt mellan inläggen på ett tag. Tror jag.

Hur som helst, har det hunnit bli ny månad under min utflykt till den vanliga världen. Och med den avstämning av besöksstatistiken. 593 unika besök och med det 590 stjärnor i himlen (jag har ju som vanligt använt tre datorer och mina egna stjärnor i himlen vill jag förtjäna på annat sätt)! Jag blir helt mållös!

Ingabritt, http://www.greklandnu.blogspot.com/ , tack så väldigt mycket för din utmärkelse! En extra stor stjärna i himlen är du värd. Jag antar inte utmaningen, i den formen i alla fall. Det påminner lite för mycket om kedjebrev för min smak. Det känns ändå så stort varje gång jag blir omnämnd i någons blogg, så jag hoppas du förstår att det inte är av otacksamhet jag avstår.