Det är inte klokt hur fort tiden kan gå. Idag är det tio månader sen diagnosen. Tio månader! Nästan ett år. När jag läser mina gamla inlägg i bloggen, känns det som en hel evighet... Den där tjejen som skrev i somras, under cellförgiftningen, känner jag inte riktigt igen. Inte den nyopererade heller. Eller för all del den strålskadade. Det är verkligen otroligt hur man kan gå vidare och glömma det som varit. Eller... Glömma är fel ord. Visst minns jag men det känns mer som att allt det vidriga hände någon annan.

En dag kvar. Sen är det dags för återbesöket. Så bra som jag mår, kan det väl inte gå annat än bra? Men jag får erkänna att det ska bli väldigt skönt att få det gjort, så jätteklumpen i magen kan ge sig. Och vem vet, kanske nattsömnen kan komma tillbaka.