Dagens blodprov gick bra. Jag hade värmekudde med mig i väskan och sköterskan såg på en gång att det var fjäril som gällde. Ett stick räckte i och för sig inte mer än nätt och jämt till båda rören men vi var ändå nöjda. Efter blodprovet blev det en numer ganska traditionsenlig frukost i Radiumhemmets fik. Dessvärre inte riktigt lika lugn och skön som vanligt. Dels var det iskallt och dels håller dom på att renovera både här och där, så det var en hel del oväsen. Jag gick upp och satte mig i B & S väntrum i stället.

Inte alltför försenad fick jag då äntligen komma in för besiktning. Värdena var bra. Riktigt bra till och med. Så bra att jag fick en påminnelse om att jag faktiskt var rejält dålig ett tag. Tur att jag inte riktigt fattade det då, antar jag... Han verkade uppriktigt imponerad av hur pass fräsch jag ändå är (om man räknar bort finnarna då... och lite till...), både fysiskt och psykiskt. Och allt annat både såg bra ut och kändes bra. Och jag fick beröm för att jag lyckats både sluta röka och framför allt inte börjat igen. Och jag fick en chans att skälla på professorn (fast med ett leende) för att han lurat mig att gå upp fyra kilo alldeles i onödan. Illamåendet kan jag fortsätta lindra med Primperan och det är ingen idé att testa något av dom andra tamoxifenpillrena. Jag fortsätter med Tamoxifenet åtminstone fram till nästa återbesök och sen får vi se.

Jag fick också chansen till en pratstund med min kontaktsköterska. Vi hade så trevligt att jag glömde bort det enda jag faktiskt hade tänkt att fråga henne om. Det var att jag skulle vilja gå en Look good - feel betterkurs. Visserligen har håret börjat växa rejält men det är ändå en bra bit kvar tills allt är som vanligt. Och några tips kan jag väl ha nytta av, framför allt som det verkar som om det dröjer innan min extremt fåfänga period är över. Men nu glömde jag ju fråga och inte ringer jag väl bara för det...

Om drygt tre månader är det dags igen. Då får jag komma på ny besiktning. Men till dess kan jag nog äntligen slappna av lite. Den där klumpen i magen var nog ännu större än vad jag ville medge, ens för mig själv, för det var betydligt lättare steg på hemvägen. Och så himla skönt att få gå runt och lämna goda resultat på jobbet. I stället för dom stundtals väldigt tunga samtal jag var tvungen att föra i april. Och äntligen, äntligen, äntligen orkade jag visa upp mig utan buff eller pannband!