Inte riktigt - men näst intill. Så känns det efter förra veckans otroligt upplyftande återbesök. Det känns som att jag faktiskt fick tillstånd att på allvar planera framåt igen. Lite som att jag åtminstone för tre månader framåt fick tillbaka mina kontrollspakar. Så nu vågade jag tacka ja till att få nya arbetsuppgifter. Eller nya och nya, en hel del av dom har jag redan haft sen tidigare. Men ändå. Mycket nytt återstår och en stor utmaning är det. Och en stor ära. Även om jag just nu bara är tillförordnad. Hur det blir i framtiden bestämmer kongressen i september.

Är det då vettigt att ta på sig så här stora utmaningar, så tätt inpå en så omfattande och tuff behandling som jag nyss har genomgått? Inte vet jag. Det jag vet är att jag, som jag redan har skrivit tidigare, inte precis har tagit mig igenom den här tuffa tiden genom att vara överdrivet försiktig... Men nog funderade jag. Jag hade ju ändå ett kanonjobb, med stor frihet och bra lön. Var det verkligen värt några ynka tusenlappar för att få mer jobb och att bli mer låst? Borde inte jag ta det lilla lugna och koncentrera mig på att inte få återfall?

Men jag behövde inte grubbla särskilt länge för att inse att jag under hela mitt yrkesverksamma liv aldrig har trivts i en "säkerhetszon". Så fort jag fått "grepp" på en arbetsuppgift och utmaningen är borta, är det gräset på andra sidan som är så mycket grönare. Så att ge mig in i det nya är nog precis just att koncentrera mig på att inte få återfall. Om man nu tror på att tankens kraft är viktig, vilket jag gör, så måste det ju vara bättre att ägna tankekraften åt något annat än att jag kan bli sjuk igen?

Fast det är jobbigt med nya arbetsuppgifter. I alla fall rent fysiskt. Jag har sprungit som en skållad råtta i tre dagar! Fram och tillbaka mellan rummen. För att organisera själva flytten men också för att klara av en del gammalt samtidigt som jag har försökt att sätta mig in i det som ändå är nytt. Och just det faktum att en hel del är sånt jag redan har gjort, verkar göra att alla runt omkring förväntar sig att jag ska ha totalgrepp om allt. Helst redan från och med  igår... Men även om det har varit jobbigt, har jag trivts som fisken i vattnet. Inte minst tack vare alla underbara stöttepelare. För att inte riskera att glömma någon, kommer här ett gäng stjärnor i himlen till alla er som stöttat, uppmuntrat och sträckt ut en hjälpande hand under denna vecka!!!