Är just mitt i en av alla dessa nostalgitrippar. Om det är femtioårskris eller cancernoja, vet jag faktiskt inte. Men inte är jag ensam om att söka gamla minnen...

I alla fall inser jag att det var Mångård som var min stora prövning in i Cantus. Laudi kom nog ett par veckor senare. Hur som helst, alla minnen från den tiden kan få vem som helst att gråta. Och då kan ni ju tänka er en tant på antihormoner...

Idag har det, mot alla prognoser om sol, snöat mer eller mindre hela dan. Så tråkigt! Men så kul detta med Facebook! Inte nog med alla gamla kompisar och tonårskärlekar - nu har jag fått kontakt med systersonens flickvän också!

Jag börjar närma mig stunden när det är dags att lägga ner bloggen, känner jag. Eller lägga ner och lägga ner. Den får väl ligga där den ligger. Tills någon säger åt mig att ta bort eländet... Men inte än. Bara tanken fick tårarna att strömma... Det hade jag inte väntat mig. Att det skulle vara så känsligt. Men det var det, tydligen. Så jag väntar ett tag med att avsluta. Och testar väl igen när jag känner att det är läge för det.