Och det är inte bara sömnbristen. Nu är det bara en dag kvar till ettårsdagen och känslorna lever sitt eget lilla liv...  Jag trodde på fullaste allvar att jag hade lämnat fasen "gråta till Lilla huset på prärien" men så är det tydligen inte. Alldeles nyss var det Dvorak som fick tårarna att spruta. Just nu skulle jag helst av allt vilja göra som jag faktiskt gjorde för ganska precis ett år sen. Bara åka hem och gå runt och sparka på stenar i ett par dagar. Men det finns det inte tid till förrän nästa vecka. Och inte då heller, om jag ska vara ärlig.

Fast det är så jag vill ha det. Fullt ös. Och jag är rätt övertygad om att känslorna lättar efter onsdagen. Eller hur? Ärligt talat, så tar det minst en timme att skriva ett sånt här inlägg. Och då hinner jag bearbeta en hel del under tiden. Och precis när jag skrev det lämnade Dvorak över till Smétana och fick mig att le i stället. :)