I cancerlandet är det uppochnervända världen ibland. Igår kväll insåg jag att jag hade sprungit väl många gånger på toaletten. Och att det började svida rätt rejält. Dessutom upptäckte jag att jag hade blod i urinen. Mycket blod. Jag googlade lite och på alla sidor jag hamnade stod det att det var skäl till läkarkontakt (och naturligtvis hittade jag en hel del sidor där blod i urinen stod som ett möjligt cancersymptom...). Detta hade jag alls ingen lust med på fredagkvällen och tänkte först strutsa mig igenom helgen men kom ändå på bättre tankar och ringde sjukvårdsupplysningen.

Sköterskan jag pratade med tyckte att det lät väldans allvarligt och försökte skapa kontakt mellan mig och onkologjouren men dom är tydligen enbart till för den som är mitt i en cellgiftsbehandling. I stället beordrade hon mig att ringa på en gång till Närakuten. Vid det laget var jag rätt uppstressad och gjorde naturligtvis som hon sa och fick en tid en knapp timme senare.

Jag behövde knappt vänta i fem minuter på att få träffa en läkare. Han bara skakade på huvudet åt sjukvårdsupplysningen. Att mitt urinprov såg ut ungefär som tomatjuice, såg han inte alls särskilt allvarligt på. Tydligen är det väldigt vanligt att man blöder vid urinvägsinfektion. Däremot tyckte han att det var bra att jag kom ändå, så att jag fick en chans att lindra symptomen. Betydligt lättare till sinnes tog jag bussen ner till Apoteket och beredde mig på några timmars väntan. Men se, det tog inte mer än tio minuter innan jag var på väg hem med penicillinet.

Två tabletter blev det igår, enligt doktorns ordination, och redan i morse kändes det nästan helt bra. Det kommer fortfarande blod men det ska väl ge sig det med. Och det spelar liksom ingen roll. Bara det att det var en helt vanlig - och helt botbar sjukdom, gör att jag kan stå ut med det mesta. Precis så märkligt kan det vara i cancerlandet. Att man är överlycklig över en urinvägsinfektion. Yippeee!