... och det blir alltmer sällan som jag skriver i min blogg. Och det är väl bra, antar jag. Det är ju ett tecken på att livet blir alltmer som vanligt. Jag insåg igår att det inte ens kändes något speciellt att köra rally längre. Visst är det skönt att slippa ta hänsyn till hundar eller andra passagerare men det var inte i närheten av känslan från förra året. Men då var det ju dom enda gångerna som jag kunde låtsas vara lite normal. I bilen, med hög musik och lite rallykörning.

Nu har jag ätit den nya medicinen i en månad och än så länge har biverkningarna varit förvånansvärt få. Lite fler vallningar än förut men å andra sidan ganska lindriga. Lite illamående ibland och lite stelhet i lederna. Och än så länge har jag åtminstone inte gått upp i vikt. Inte ner heller men stå stilla får duga så länge...

Det som är jobbigast just nu är nog faktiskt att jag "måste" använda protesen varje dag. Det är liksom inte helt funktionellt med munkjacka när temperaturen börjar kliva över 25 grader. Det är inte protesen i sig som är det jobbiga. Det är att BHarna skaver. Jag ska nog testa att plocka fram en gammal mjukis och sy in en protesficka. Eller möjligen hämta ut en annan sorts protes som man fäster direkt på kroppen. Men det känns inte helt lockande när det är sommar och varmt. För första gången börjar jag faktiskt se fram emot en rekonstruktion. Men det är minst 1 1/2 år kvar innan det ens är aktuellt. Så det är väl bara att jaga vidare i BH-djungeln så länge.