Tänk så lycklig man kan bli av små, små saker. Som härom dagen när jag stod i duschen. Det kom kallt vatten under högerarmen. Och jag insåg att jag kände att det var kallt. Hurra!!! Det är första gången sen 8 september förra året. Det är fortfarande ett stort område som är mer eller mindre helt bedövat, under armen och på överarmen men nu börjar det verkligen hända saker.

Smärta har jag känt lite redan tidigare. Ultraljudet gjorde rejält ont faktiskt, när han tryckte längs med operationsärret. Och jag var sprudlande glad över det också! Man blir sån i cancerlandet :) Dessutom sa röntgenläkaren att det är vanligt att man blir lite överkänslig i början när nerverna börjar koppla ihop sig på allvar. Kliandet är nog det som är minst kul. Det kliar precis i armhålan. Ganska mycket ibland. Men det går liksom inte att klia tillbaka. Eller går och går. Det är väl mer rätt att säga att det är meningslöst att klia tillbaka eftersom det ändå inte slutar.

Det roligaste annars är felkopplingarna. Det är inte alla mina nerver som verkar ha varit så noga med att koppla ihop sig med sig själv, så att säga. Så jag kan stryka lite försiktigt i ena änden av ärret och känna strykningen i den andra.

Första veckan av utmaningen blev helt utan framgång. Jag gick upp ett kilo, helt enkelt. Man gör det om man envisas med att smälla i sig två portioner spagetti med ketchup efter att ha varit salladsduktig en hel dag. Till exempel. Det finns ännu värre exempel från denna första vecka som jag inte tänker skriva här. I måndags hittade jag äntligen motivationen. Alltså motivationen med stort M. Så nu har jag börjat om igen och är åtminstone tillbaka på ruta ett efter bara fyra dagar. På måndag har vi invägning på mitt rum igen, så jag väntar till dess med att ställa mig på vågen.