Igår åkte jag in till Norrtälje och köpte en crosstrainer. Halva dagen gick åt till att skruva ihop den (och jag som tyckte fredagens IKEA-byrå var krånglig...) men krafterna räckte ändå till några kilometers träning på lättaste motståndet. En halv kilometer i taget. Det räckte ändå för att det skulle kännas och jag vaknade med en lätt träningsvärk i morse. Redan idag gick jag upp i kilometerpass utan större svårigheter. Det låter kanske inte som någon större bedrift men efter 1 1/2 års cancerbehandling är jag minst sagt otränad...

Jag har hela tiden känt och förstått att jag måste börja träna. Förr eller senare. Att det inte räcker med långpromenader med hundarna. Att hålla nere vikten och bygga upp muskler lär väl vara min enda chans att inte däcka ihop av ledvärk. Men motståndet har varit stort och bortförklaringarna har inte varit svåra att hitta. Nu har jag äntligen kommit igång och det känns så bra! Idag var jag in en sväng till sportaffären igen och kom hem med två trekilos hantlar. Om jag nu skulle misslyckas med att gå ner i vikt, vilket ju faktiskt mycket väl kan vara fallet, så kan jag i alla fall omfördela lite så att inte alla kilon sitter i magen och gäddhänget... Håll gärna en ledig tumme eller tass i morgon eftermiddag för en lyckad vägning.