Eller också var det precis det det var. Tur. Vi åkte hemifrån vid sjutiden i morse, jag och hundarna. Mycket sämre bilkörarförhållanden kan det knappast bli. Tätt snöfall, tät snörök, kolsvart och snorhalt. När jag hade tagit mig ut på 276:an och var på väg mot Vettershaga hade jag några stressade bilister bakom mig, som tyckte att jag var lite väl långsam. Några hundra meter framför mig såg jag en bil som var på väg ut i mötande körfältet. Jag var helt koncentrerad på att kolla om bilarna bakom var medvetna om att vi hade möte på gång. Och då inser jag att det står två rådjur på vägen, bara typ 10-20 meter längre fram.

Jag hann tänka rätt mycket. Dom stod på vägen fast nästan ända ute vid vägrenen. Det var rätt många sekunder kvar innan bilmötet var ett faktum. Bilarna bakom visade ingen tendens att vilja köra om just då. Så jag tog en riktig rövare och väjde ut mitt på vägen utan att bromsa. Mot alla odds, stod rådjuren där dom stod! Blickstilla. Förarna i bilarna bakom hann förstå att något var på gång och gjorde samma manöver som jag. Föraren i mötande bilen anade antagligen något och saktade in. Och rådjuren bara stod där. Det hade räckt med bara en bråkdels sekund på fel sida av marginalen, så hade ett antal sagor tagit slut där och då. Eller haft sitt nästa kapitel på sjukhus. Fyra människor (minst), två hundar (minst) och så dessa sagolika förtrollade rådjur som bara stod där helt stilla. Det var helt enkelt inte dags för nån av oss idag. Vi hade tur.

Då är det ändå rätt lätt att förtränga att det är torsdag och veckopillerdag. Lite värk är väl ett billigt pris för att få fortsätta min saga ett tag till. Och det känns som att jag gissade lite rätt. Den extrema kylan gjorde både led-, skelett- och muskelvärken mycket värre. Idag när vi kom upp i betydligt humanare temperaturer blev det betydligt bättre. Så det var nog helt enkelt min tur idag. Att ha en turdag.