Med jämna och ojämna mellanrum försöker jag tänka efter lite mer noga. För vem bloggar jag egentligen? Svaret är nog faktiskt fortfarande detsamma som när jag började; i första hand för mig själv. Men inte enbart. Jag har ju skrivit vid några tillfällen att jag fortsätter så länge nån läser. Och det är det ju många som gör. 624 i januari. Som traditionen bjuder tilldelas ni härmed varsin stjärna i himlen, tillsammans med ett stort tack för besöket/n i min blogg.

Jag drabbas ibland av nån sorts självpålagd jantelag. Just nu lite mer än vanligt. Vi har ju riktigt tråkiga tider i cancerlandet, med alldeles för många återfall och alldeles för många som har rest vidare. Då är det lätt att börja ifrågasätta sig själv. Vem är väl jag att skriva om lite småkrämpor, när andra far illa och till och med dör? Fast någonstans tror jag att småkrämporna faktiskt kan göra lite nytta. Att en och annan kan få läsa att även vi med usla prognoser, kan få leva ett helt vanligt liv. Bara med lite fler prover och kontroller. Och ett och annat hjärnspöke. Och just lite småkrämpor. Så länge det nu varar. Det vet ju ingen av oss.

Jag har i alla fall börjat se fram emot tvåårsdagen. Det är stort, ska ni veta. Även om onkologerna och jag har lite olika uppfattningar om när tvåårsdagen egentligen infaller. Onkologerna räknar operationsdagen. I alla fall när det gäller att börja diskutera rekonstruktion. Det känns lite orättvist, tycker jag som började med 18 veckors förgiftning innan operationen. Så jag tänker fortsätta räkna diagnosdagen. Och då är det inte ens två månader kvar. Det ni!

Just nu ska jag ägna all tankemöda åt att lösa frågan om hur jag ska få bort en himla massa snö från taket innan sotarna dyker upp vid sjutiden i morgon bitti. Jag har rätt ont om alternativ just nu eftersom ryggen gjorde sig påmind redan efter några minuters skottande. Men skam den som ger sig! Är det något jag lär mig av mina älskade kämpande systrar och krigare, är det att inte gräva ner mig i det som verkar omöjligt. Eller som vi lärde ut på våra GFU-kurser en gång för länge sen och som jag äntligen förstår i dess fulla vidd; "Problem är möjligheter som kommer med baksidan först".

Hur som helst - idag vill jag faktiskt att ni hjälper mig att dela med er av er styrka, ert hopp och ert mod. Till Anna L som kämpar med taxen och ismössa. Till Anna73 som blev inlagd igen. Till LillaH som blev biten i hasorna. Till Linda som får lida så ont med att ens få i sig gifterna, när hon bara borde få vara mamma. Till alla cancertjejer som har valt att skriva av sig på vårt forum. Till alla med cancer som inte har hittat någonstans att skriva av sig än. Och till alla, alla er andra som också behöver extra styrka, hopp och mod. Det är nog faktiskt den riktigt stora lärdomen av resan i cancerlandet. Att kärleken bara blir större ju fler vi är som får del av den!