... så det så! Igår sändes ju uppföljningsavsnittet av Himlen kan vänta och det var minst lika fantastiskt som dom avsnitt som sändes förra gången. Även om det var sorgligt, och det var det stundtals, så var det ändå så mycket framtidstro, hopp och kärlek att jag blev alldeles varm. Och helt bestämd över att ha många, många sjukdomsfria år kvar! Jag är så imponerad av alla inblandade. Ni sjuka och anhöriga som vågar släppa in oss väldigt tätt inpå. Men också alla inblandade i själva produktionen som verkligen verkar ha hittat det perfekta förhållningssättet. Och inte minst fantastiska Anne som hela tiden har klarat av att prata och fråga om allt, med en helt häpnadsväckande empati och respekt. Det här är nog så långt från Rosabandetgalor man kan komma. Tack och lov.

I morse när jag och hundarna var ute på morgonpromenad, klev jag rakt på en isfläck. Den visade sig också vara en grop, så det fanns ingen chans att återfå balansen. Jag hann tänka att det nog var dags för straffet för att jag pratade mig ur veckopillret. Nu skulle nog min sköra benstomme knäckas både här och där. Men så blev det inte. Det blev inte ens ett enda blåmärke. Och hundarna tyckte det var hur kul som helst att matte helt plötsligt ville leka. Det tog ett tag innan jag hade övertygat dom om att det enda jag ville, var att komma på fötter igen. :)