Eller turen. Eller ren och skär mänsklighet när den är som bäst. Välj själv. Idag uppstod ett litet tomrum mellan tandläkarbesök och information på Finansdepartementet. I stället för att göra som vanligt och gå upp och sätta mig på jobbet utan lunch, bestämde jag mig för att irra runt lite planlöst i affärer på väg ner mot banken på Hamngatan. Lunch fanns med i ursprungsplanen men det blir ju inte alltid som man vill.

Helt planlöst var inte irrandet. Jag var nämligen på jakt efter något väldigt fint, där många magiska guldmynt skulle få plats. Magiska guldmynt som ska hjälpa en liten tjej och hennes pappa att få tankarna på annat än att vara ledsen över att mamma fick lämna sin trasiga kropp. Det visade sig vara svårare än förväntat. Jag bestämde mig för att byta strategi och i stället börja med att säkra dom magiska guldmynten. Detta hos Banken på Hamngatan.

Där fanns det en väldigt fin maskin som förvandlade sedlar till mynt (och tvärtom också). Före mig i kön stod en ung tjej och växlade in tusentals kronor. Precis när hon var klar och det var min tur, insåg hon att hon inte hade något att bära sina myntrullar i. Hon tittade på mig, funderade en sekund och frågade sen om hon kunde lita på mig. Ja, det kan du, sa jag så ärligt jag kunde och med en fast blick. Och så sprang hon iväg och hämtade en påse. Hur coolt är inte det? Mitt i Stockholms innerstad. Och eftersom jag är jag, stod jag naturligtvis och vaktade hennes pengar som en hök när hon kom tillbaka. Som tack för hjälpen fick jag låna hennes kort. Det visade sig nämligen att den fina maskinen bara var till för såna som har särskilda kort. Inte var den särskilt fin heller, för den spottade ut nästan alla papperspengarna. Jag tackade min fina nya vän för lånet ändå och gick vidare in på banken.

Där var det inte helt klart om det faktiskt fanns riktiga pengar i kassan eller inte. Precis sådär som det är på bankerna nuförtiden. Jag tog därför två nummerlappar; en till kassan och en till kundtjänst. Kundtjänst vann. Han försäkrade mig att det fanns guldpengar och att jag bara behövde ta ut den summan jag ville ha från mitt konto.

När jag väl kom fram till kassan, visade det sig att vännen i kundtjänsten och Bankens Ledning hade lite olika uppfattningar. Att förvandla papperspengar till guldpengar är nämligen inget som privatpersoner ska bry sig om. Det är bara till för Företagen. Privatpersoner förväntas nämligen inte ha något Behov av guldpengar. Eftersom nu min vän i kundtjänsten redan hade lovat och eftersom han i kassan snabbt gick över på min sida och också blev min vän, så Struntade vi i Bankens Ledning och lät mitt plastkort dela med sig med ett riktigt guldregn. Jag behövde knappt ens berätta vad dom magiska guldpengarna skulle vara till.

Vid det här laget fick lunchplanerna snabbt arbetas om till en chokladkaka. Och trots ett alltmer strukturerat irrande i affärerna hade jag ännu ingen fin ask. Men efter besöket på departementet lossnade även det. Jag smet in på Stora Varuhuset på väg tillbaka till jobbet och hittade en helt perfekt ask. Lite orolig var jag att den skulle vara för liten men det har jag testat nu. Alla magiska guldpengarna får plats. Och jag hann till och med glida förbi favorithamburgerstället, så jag fick i mig något innan nästa möte. Visserligen fem timmar senare än normal lunchtid men bättre sent än aldrig.

Visst var alla änglarna på min sida idag! Faktiskt redan hos tandläkaren, där en förväntad bautasumma inte ens nådde upp till en tusenlapp. Och sen under hela resten av dagen. Eller också var det jag som släppte ut den lugna och rätt snälla människa som faktiskt bor därinne, innanför det stressade och hårda skalet. Kanske var det hon som lockade fram sin motsvarighet hos dom vi mötte? Hur som helst vill jag med stort eftertryck dela ut varsin stjärna i himlen till min maskinvän, till min kundtjänstvän och till min kassavän! Och till Stora Varuhuset som hade finaste asken som bara väntade på mig.