Idag flyttade även Yoker hemifrån. Vi hade egentligen tänkt att han skulle bo med Busan och Adina men så blev det inte. Vi kände att risken var för stor att dom skulle försöka göra upp och ett sånt slagsmål hade nog blivit det sista (och första) för Yoker. Dessutom trivdes han alldeles uppenbart i rollen som kung av Oxdjupet. Bland alla bernerglina. En enda liten hanhundspoling, som han satte på plats med ett morr. För övrigt bara sköna bernerbrudar.

Och "mormor" Adrienne förstås. Det räckte med att titta på dom två ihop för att förstå att den bästa lösningen var att han fick flytta till kenneln. Så det får han och han kommer att få njuta av sitt pensionärsliv. Det vet jag!

Busan får stanna hos sin nya familj men kommer att få träffa Yoker ofta. Även hon har fått ett bra liv. Hennes nya matte och hon har verkligen funnit varandra och hon följer Evy som en liten skugga.

Och kvar sitter jag. Som drog igång allt eftersom jag visste att det inte var hållbart längre att ha hund. Och det är rätt beslut. Jag förstår det rent logiskt och båda mina hundar har verkligen fått en lösning som är bättre än jag någonsin kunde hoppats på. Och jag kan ju till och med få träffa dom så ofta jag bara vill. Men herrejisses så tomt det är!

Lycka till med livet, älskade soffhundar!