I alla fall med det mesta. Som att vara hundlös. Jag får lite rapporter då och då om hundarnas nya "jobb" och det verkar gå bättre än vad jag nånsin kunde ha hoppats på. Att omplacera två hundar på 8 respektive 6 1/2 år i en ras som har 7, möjligtvis närmare 8 om man har tur, som medelålder är ju verkligen inget man kan räkna med. Men det finns uppenbarligen änglar även IRL! Visst är det tomt men det känns faktiskt väldigt bra att ha gjort det som är rätt för hundarna. Det viktigaste nu är nog att inte fylla alla tidsluckorna med jobb. Det är alldeles för lätt hänt och det gynnar ingen i längden...

Något som jag aldrig kommer att vänja mig vid och som jag vägrar att vänja mig vid är när herr C slår till mot våra riktigt unga tjejer. Och framför allt när han slår till igen och igen. Det är så lite man kan göra men vi kan åtminstone lämna ett litet tassavtryck i bloggarna. Så, för alla som vill ha en extralysande stjärna i himlen, är det bara att gå in och läsa hos

http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.13171756

eller

http://enklalivet.blogg.se/

och alltför många fler. Och lämna som sagt mer än gärna en kommentar. Helst med en varm cyberkram. Kämpa på tjejer!

Som ni märkt finns det numera en funktion där ni kan ställa frågor i min blogg. Det får ni mer än gärna göra. Framför allt när det gäller min sjukdom och mina behandlingar.

För övrigt kan jag bara konstatera att det fulgula pillret håller ställningarna. Det verkar inte spela nån roll hur jag äter eller hur jag tränar. Vågen visar detsamma. Tack och lov börjar det synas rejält på kroppen att det sker en viss omfördelning i alla fall. Annars hade jag nog gett upp. Nu när det har varit så otroligt fuktigt i luften under den senaste veckan, har värken i lederna verkligen gjort sig påmind. Och i musklerna. Men fortfarande vet jag ju inte hur det skulle ha varit om jag inte hade tränat. Och jag tänker inte chansa...