Idag var det dags för mammon. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att tjata till mig ett ultraljud mitt i personalbristen men blev faktiskt sakligt övertygad om att det ändå inte skulle vara till någon större nytta. Jag kommer att märka ett eventuellt återfall långt innan det går att hitta via ultraljud. Helt logiskt. Mitt enda problem just nu är ju att det sticker ut knölar både här och där i takt med att kilona faktiskt försvinner eller omfördelas. Och jag har svårt att avfärda knölarna bara så där hipp som happ som ben...

Hur som helst fick jag det höga nöjet av att klämma in det kvarvarande bröstet i apparaten. På Radiumhemmet har dom verkligen nyaste och modernaste tekniken. Och nog gör det mindre ont än dom gamla mammomonstren. Men någon angenäm upplevelse är det inte. Och det tråkigaste är ju att man får vänta på resultaten. Normalt hade jag haft en återbesökstid och ett datum att förhålla mig till men den här gången har jag ingen aning om när jag får svaret. Så det är väl bara att kliva in i det där förhatliga hörnet vi kallar väntlandet igen. Jag får påminna mig om att det ändå finns ett väldigt positivt inslag i det hela och det är att jag faktiskt har fått gå från tremånaderskoll till halvår. Fast det hjälper inte så bra när man ständigt hittar nya benknotor att förväxla med knölar... Nog borde dom väl kunna tolka bilderna på en gång? Dom finns ju där i datorn!

Nu ska jag oavsett allt annat ha en ledig helg. Den första på väldigt länge. Lite städning och pyssel. Några svängar till tippen. Några pass på crosstrainern. En och annan långpromenad med efterföljande choklad och bok framför brasan. Låter som en rätt härlig helg, eller hur?!