Inte hjälpte det att få lokalbedövning utan adrenalin. Det är nog själva dräneringen och rotandet med storsprutan som är boven. Jag mådde ju rätt bra hela eftermiddagen och kvällen igår och somnade utan bekymmer. Drygt tre timmar senare vaknade jag och sen var det gamla vanliga visan igen... En kvarts sömn på sidan i sängen. En vaken halvtimme på rygg i sängen. Tjugo minuters sömn på rygg. Två vakna timmar, varav sista kvarten i fåtöljen. Sova i fåtöljen en kvart. Och så vidare. Ingen vidare kvalité på den nattsömnen. Idag tycker jag ändå att det känns rätt bra. Nog blir det kortare och kortare tid till återhämtning. Och vätskan fylls på långsammare och långsammare. Det känns att det går framåt!

Och den här gången var det ingen större fara på taket med den misslyckade karriären som försökskanin. Annat var det den gången för cirka 20 år sen när jag deltog i ett försöksprojekt om nickelallergi. Vi var ett antal personer som fick gå med en 25-öring fasttejpad på ryggen respektive i handflatan under 24 timmar. Meningen var att vi skulle bevisa att vi inte var känsliga i handflatan, trots att vi var bevisat allergiska just mot nickel. Vad han skulle med den kunskapen till framgick inte av informationen vi fick. Men när jag kom och visade upp två lika präktiga vattenblåsor med fullt av små ilskna svarta prickar under, utbrast den stackars forskaren "Du har förstört hela mitt projekt!!!". Vad svarar man på sånt? "Hemskt ledsen men kan jag få lite kortison nu?" Som lite plåster på hans sår, och trots en näst intill olidlig klåda, stannade jag i alla fall kvar så länge att han kunde hitta en fotograf som fick dokumentera det raserade projektet. Och sen fick jag mitt kortison till slut. :)