Åk på tjänsteresa. Lite halvlångt sådär, typ Växjö. Tåget går vid sextiden, så då försvinner den där timmen mellan fem och sex när du äntligen lyckas dåsa till några minuter då och då efter ett par-tre timmars vakenhet. Njut av varje sekund på tågresan när seromvätskan strömmar till och det gör mer och mer ont i rygg och nacke. Kläm dig in i taxin med ett leende när du inser att du måste använda den obrukbara armen för att ta dig ur igen och att det då kommer att rycka till sådär härligt osäkert i muskeln, så det får dig att undra om dom verkligen sydde fast den ordentligt. Försök att inte lägga för mycket vikt vid själva jobbdelen av tjänsteresan. Visst, det var väl skönt att få röra sig lite avslappnat under anförande och diskussion men koncentrera dig på trötthetseffekten av att cytohjärnan fick jobba på högvarv i några timmar.

Kläm dig sen in i nästa taxi med ett ännu större leende när du inser att du måste använda armeländet både när du ska in och ut. Och hela tågresan hem blir så mycket bättre när tåget dessutom är försenat. Väl hemma efter dryga tretton timmar, kan jag nästan garantera att du får sova i sex timmar. Två nätter i följd dessutom. Visserligen kommer du somna i fåtöljen redan strax efter åtta och nånstans mitt i släpa dig ut och borsta tänderna för att därefter stupa i säng. Men sex timmar är ändå sex timmar. Även om det innebär att klockan är sisådär halvtre när du vaknar och är klarvaken. Ha tålamod. Så länge dröjer det inte innan du somnar i fåtöljen igen ikväll eftersom det kommer att inträffa redan före åtta. Och då kanske du har klarat av sextimmarspasset så pass tidigt att du hinner dåsa till en stund i morgon bitti också...

Eller så var det här inget bra tips. Ibland undrar jag hur jag är funtad, faktiskt. Min Växjöresa planerades i en helt annan verklighet när jag trodde att jag skulle vara helt återställd efter operationen. Kanske borde jag lämnat återbud? Kanske borde jag ha ägnat dom här snart fyra månaderna åt att bara vara sjuk och försöka kurera mig? Fast tror jag på fullaste allvar att det hade hjälpt mig att sova? Eller att få kroppen att börja ta hand om vätskan på egen hand? Nej, det tror jag faktiskt inte. Även om det var vidrigt jobbigt innan jag kunde stupa i säng, så var det fantastiskt roligt att komma ut och bara vara "som vanligt" igen!

Och apropå som vanligt, bestämde jag mig härom dagen. Nu pallar jag inte en dag till med tajt BH, ihoprullad handuksbula på ryggen och resårbandstortyr. Nu vill jag åtminstone skapa en illusion av att vara som vanligt. Alltså provar jag på mitt eget sätt och lyssnar på kroppen. Sorry, syster T... Nu använder jag en mjuk och skön sport-BH på dagarna och en ännu mjukare och skönare på nätterna. Hittills verkar det faktiskt ha fungerat minst lika bra som med resårbandet. Även om det är på gränsen till att jag borde åka och tömma ur i morgon är mitt mål nu att klara mig fram till på måndag. Åtminstone. Och helst längre än så förstås men det är väl att utmana ödet alltför mycket...