Först däckade jag i feber och förkylning i måndags. Eller det började nog redan i söndags. Dom två senaste dagarna har det varit olidligt kvavt och jag trodde att jag var sämre än jag var. För en liten stund sen kom det ett ordentligt regn och jag mår redan mycket bättre. I alla fall rent fysiskt. Men lite ordentlig åska skulle inte vara fel.

Egentligen mår jag inte alls särskilt bra rent fysiskt. Eller psykiskt. Jag blir aldrig av med den där vätskan och nu har jag fått lite känsel också. Och det gör ont och skaver både här och där. Jag känner mig orolig inför nästa operation. Rätt irrationellt med tanke på att det, med undantag för in- och ut med venporten, är ju den minst dramatiska operationen i mitt liv. Hittills i alla fall, peppar peppar... Men alla bakslag efter förra operationen har gjort att jag inte riktigt vågar hoppas på att den här ska glida på någon räkmacka heller.

Och det stör mig väldigt mycket att jag inte ens kunde få ta proverna innan operationen. Det bidrar självklart till osäkerhet och nervositet. Och inte blev livet lättare av att vi fick reda på att en av våra vänner har somnat in. Visserligen redan förra året men det hjälper ju inte när vi inte visste. Fiffi, den relativt korta tid som jag fick förmånen att ha kontakt på Cancertjejer och till och med träffa dig i verkliga livet, gav verkligen bestående intryck. Nu är du hos dom andra tjejerna och gör bestående intryck där. Vila i frid, vännen.

Jag har nog helt enkelt fått en "släng" av dödsångest. Jag har verkligen försökt att inrikta mig på framtiden under dom här dryga tre åren men förr eller senare kommer väl verkligheten ikapp. Och mycket elände har det ju varit under det senaste halvåret. Kanske är det dags att få träffa en kurator och få lite hjälp med att sortera ut begreppen? Kanske är det dags att erkänna att den som bara "kan själv" faktiskt inte alltid är den som är starkast? Kanske kan jag behöva att någon visar upp dom halvfulla glasen för mig? För dom finns där. Det vet jag ju.