Alltså, the bitch is still back! Men jag har funderat lite till om det där med blodprov och riva upp himmel och jord. När jag nu slapp känslan av underläge och kunde fundera i mitt eget läge, kröp lite fler faktorer upp till ytan.

För det första bestämde jag mig för ungefär ett år sen att oavsett hur länge jag kommer att leva, vill jag ha två bröst. Jag var dessutom väldigt medveten om att jag vid den tidpunkten knappast hade fått en remiss till plastikkirurgen från professorn. Han hade med största sannolikhet sagt att jag borde vänta minst ett halvår till. Där tog jag en rövare med min nya onkolog eftersom jag ville ha det där bröstet som en femtioårspresent. Eller åtminstone så fort som möjligt. Visst var det han som skrev ut själva remissen men på sätt och vis hade jag ju redan tagit ansvaret för beslutet. Och på samma sätt var det ju mitt beslut att utnyttja vårdgarantin, för att verkligen skynda på processen.

Så jag har verkligen tänkt efter och bestämt mig för att det kanske är bäst att ha det där blodprovet efter operationen ändå. Bring it on, liksom. Que sera, sera. För att jag vill det här oavsett vad blodprovet visar. Skulle det vara något ovälkommet på gång, möter jag det ändå med en något mer proportionell kropp (förutom diverse gäddhäng och flodhästmagar förstås men det är en helt annan historia). Jag har full förståelse för att kanske inte alla hänger med i mina svängningar. Det är inte säkert att jag gör det själv heller men just nu känns det rätt.

Något annat som känns helt rätt är att jag har bestämt mig för att anlita ett företag som får sköta det nödvändigaste i min trädgård under hela säsongen. Jag har ju fortfarande "snöskottningsförbud" efter operation 1 och det lär väl dröja ett tag innan den andra sidan blir helt OK efter operation 2. Som det är just nu är det helt omöjligt. Det finns inte en sportslig att jag kan baxa varken ut eller in gräsklipparen dom tre trappstegen. Och att hänga på mig en tung och vibrerande trimmer, skulle väl få både plastikkirurgen och landstinget att säga upp mig som patient...

Jag har fått kontakt med en jättetrevlig kille som kommer och tittar på onsdag och det känns rent spontant som att vi kommer att bli överens. Det där med trädgården har annars varit ett ännu värre stressmoment än snöskottningen i vintras. Att inte kunna skotta snö, drabbar ju bara mig. Att inte kunna sköta trädgården, och framför allt dikena, drabbar andra också. Och jag tycker redan att jag har varit på gränsen dom senaste åren, med min alltmer djungelliknande trädgård. Visserligen helt ofrivilligt men jag vill inte känna så ett år till.