"Det händer att Fantomen klär sig i kostym och ger sig ut på stan som en alldeles vanlig människa". Vet inte riktigt om citatet blev helt korrekt. Det är trots allt rätt många år sen jag sist läste en Fantomentidning. Men ungefär så kändes det idag (förutom att jag inte besökte någon bar och drack ett glas mjölk, som ju Fantomen hade gjort). Mitt klädmode har ju under det senaste dryga halvåret bestått av

bylsig t-shirt med bylsig munkjacka eller

bylsig t-shirt med något mindre bylsig fleecejacka eller

bylsig t-shirt med tillräckligt stor bomullsväst eller

linne med bylsig t-shirt

och till dessa kombinationer, svarta manchesterjeans.

Allt för att dölja diverse pucklar, storleksskillnader och tortyrredskap. Och så helt plötsligt, tadaa:

Nu kan jag ju faktiskt klä mig i helt vanliga kläder igen! Visserligen har jag fortfarande tortyrredskapstvång i tre veckor till men det syns ju inte på utsidan. Och visserligen får jag begränsa mig till kläder som går att klä på sig utan full rörlighet i någon av armarna men det handlar mest om att undvika dragkedjor på baksidan. Och visserligen har inte brösten riktigt samma storlek än innan alla svullnader har lagt sig men det är inte iögonenfallande längre. Då är det betydligt mer iögonenfallande att beskåda dom två pucklarna som ska försöka föreställa en mage. Det ser mer ut som om jag är gravid med tvillingar. På höjden, liksom våningsgravid. Om nu någon undrar varför ansiktsuttrycket är lite ansträngt, så beror det på att jag med all kraft försöker dölja nämnda pucklar för kameran. Och er. Och framför allt för mig själv... Men med fortsatt satsning på promenader och, om några veckor, lite mer målmedveten träning ska det väl lösa sig också.

Idag tejpade jag om ärren. Jag skulle egentligen ha väntat till i morgon bitti men jag ville ha gott om tid. Ifall det skulle göra ont och vara obehagligt. I och för sig gjorde det lite ont. Och obehagligt var det faktiskt eftersom jag var tvungen att hela tiden se i spegeln vad jag gjorde. Men det gick ganska fort ändå. Lite väl ansträngt var det under tejpen och jag hade gärna gått utan tejp ett par dagar. Men det vågar jag inte än. Fortsätter det skava och ömma, får jag väl ringa syster T och be om lite goda råd. I natt är i alla fall sista obligatoriska BH-natten. Efter det kan jag åtminstone med gott samvete sova med mjukisar eller linnen. Eller ligga vaken eftersom det ju faktiskt är det jag gör en stor del av nätterna. En klar förbättring blir det i alla fall.