Fler än just två nätter blev det inte utan BH. Det började svullna upp både här och där och strama och skava, även det både här och där. Men det var kul så länge det varade... Och skam den som ger sig. Jag gör ett nytt försök i natt. Tror jag. Ett litet mittemellanförsök med ett någorlunda tight linne får det nog bli. Om jag kommer ihåg att lite då och då påminna mig om att det inte ens gått en månad sen senaste operationen och att jag faktiskt inte ska vara "100" än, så känns det i alla fall lite bättre. Och äntligen, äntligen verkar kroppen ha slutat bilda ny seromvätska i förra operationsområdet!

Och om två veckor bestämmer jag helt själv över tortyrredskapen! Egentligen tror jag att tejpbitarna redan nu enbart ska sitta där av estetiska skäl. Jag ska nog ringa och kolla med syster T. Det vore väldigt skönt att slippa ett par dagar.

Jag får frågan ibland om jag ångrar att jag gav mig in i det här med rekonstruktionen. Svaret på den frågan är entydigt nej. Även om jag just nu bara ser magar i spegeln. Fast om jag hade vetat vad jag vet idag, hade jag nog propsat på en DIEP-operation i stället. Dvs den varianten där man bygger upp ett nytt bröst med hjälp av fett från magen. Den främsta anledningen till att jag valde den metod jag gjorde, med muskel, vävnad och hud från ryggen, var ju just att tjäna tid. Kortare operation. Kortare rehabtid. Och lindrigare rehabtid. Jo, tjena hejsan. Kortare operationstid stämde åtminstone. Visst förstår jag att det aldrig finns några garantier. Har man otur så har man. Men om jag hade vetat, så hade nog valet som sagt blivit lite annorlunda. Nu är det som det är och det tjänar inget till att hänga läpp för det.