Ibland känner jag mig verkligen överdrivet gnällig. Kanske har varje krämpa sin tid men om jag jämför med midsommarafton för tre år sen... Jag var helt kass i magen efter tredje (tror jag det var) förgiftningen och kunde inte röra mig längre bort än ut på altanen. Ingen hade talat om för mig att jag borde ha ringt onkologjouren och så här, med facit i hand, är jag glad för det. Hade jag behövt bli inlagd ännu en storhelg, hade jag nog brutit ihop fullständigt. Tack och lov hade jag turen på min sida. Det som kunde ha varit en livshotande infektion, var bara en helt vanlig cytomagsjuka. Och här sitter jag idag och kan önska er alla en glad midsommar!