Idag är det precis tre månader sen förra operationen. Som vanligt i livet kan man se det i mer än en synvinkel. Minst sagt. Man kan till exempel välja att tycka att tre månader är väldigt lång tid och att en så pass enkel operation väl helt och hållet borde varit historia nu! Och ungefär så har den väldans stressade och resultatinriktade Ingela tänkt under dom senaste åtminstone två månaderna. Eller så kan man konstatera att tre månader väl inte är någon tid i förhållande till den förhållandevis stora operation jag faktiskt gjorde. Så började äntligen den mer realistiskt inriktade Ingela tänka idag, med god hjälp av att få lufta både det ena och andra på fikaträffen med Cancertjejsvännerna Anna, Katrine och Annika. Tack tjejer!

Över huvud taget förtjänar nog det faktum att jag rätt ensidigt bloggar just om min cancer och dess efterverkningar en liten kommentar då och då. Jag förstår om det kan se ut som att mitt liv kretsar runt just min cancer och dess efterverkningar. Det gör det inte särskilt ofta. Inte i förhållande till resten av livet i alla fall. En hel del av det jag definierar som efterverkningar är ju dessutom helt vanliga ålders- och klimakteriekrämpor. I alla fall om jag ska tro mina cancerfria tjejkompisar. Däremot måste jag ju lära mig att resten av livet leva med min återfallsrisk och att kunna sortera symptom. Men inte heller det tillåter jag att ta över min vardag. Jag lever livet och försöker minimera effekterna av herr C:s framfart. Hittills har det ändå fungerat bättre än förväntat. Visst står dom halvfulla glasen där!