Det där med att vara jetlaggad är inte att leka med. Oj, vad jag har sovit uselt sedan jag kom hem. Värst var natten till i går, då jag lyckade skrapa ihop ynka tre och en halv timme. Men om jag är så dum att jag började med att sova tre timmar, när jag kom hem på hemresedagens förmiddag, får jag väl nästan skylla mig själv när det fortsätter att krångla...

Hemresan var betydligt jobbigare än ditresan. Fast så är det väl alltid, förstås. Jag svullnade upp, inte bara vid operationsområdena utan lite överallt. Väskorna kändes tunga som bly (vilket dom faktiskt inte var) och jag mådde som en urvriden trasa hela helgen. Förkyld, magsjuk och ynklig. Nu verkar jag i alla fall ha kommit ikapp med både kroppen och knoppen. Något sånär i alla fall. Men i går kväll kände jag att varken kroppen eller knoppen klarar av för många långresor på ett år. I alla fall inte om jag ska jobba och behöver vara i form. I morse hängde den känslan kvar, så jag drog mig ur nästa långresa. Trots att jag kanske borde ha lite dåligt samvete för att jag inte ställer upp och gör det jag kanske borde för jobbets skull, känns det enbart skönt. Jag gör ju det jag måste för min egen skull. Resor blir det ändå så det räcker och blir över den här hösten fast på lite mer humana avstånd, som t ex Toulouse, Helsingfors, Luleå och Karlstad. :)

Jag insåg härom dagen att jag faktiskt missade ett jubileum i torsdags. Mitt treårsjubileum som tumörfri! Jag tror att det är det datumet, dvs mastektomioperationsdagen, som räknas i den officiella statistiken. Eller om det nu är diagnosdagen. Eller någon annan dag. Oavsett vilken dag det än är, tillåter jag mig att ge mig själv ett litet grattis i efterskott. Hur man än räknar, betyder varje dag att oddsen förbättras!