Jag skulle gärna vilja kalla min förkylning för envis. Nu är det ju en dryg vecka sen jag kom hem från Toulouseresan och visst borde jag väl vara frisk nu?! Eller så är det på det lilla viset att om jag hade stannat hemma och kurerat mig under den här veckan, så hade jag nog varit frisk vid det här laget. Det är nog mig själv det kommer an på. Inte helt ovanligt. Om man envisas med att jobba full tid och lite till med en förkylning, och dessutom ge sig ut på ännu en tjänsteresa, så får man kanske räkna med en och annan konsekvens...

Tur att målet för resan inte var mer fjärran än Luleå. Även om flygresorna var jobbiga med tryckutjämning och svullnader, var det ändå hanterbart. Lite trist att rinnsnuvan fick ny luft under vingarna (om nu uttrycket ursäktas) men nu är jag i alla fall hemma igen. Och nästa vecka har jag faktiskt ganska tomt i kalendern, tack vare den inställda långa tjänsteresan. Jag ska nog försöka se till att det fortsätter att se ut så och kanske till och med unna mig en ledig dag mitt i veckan.

En riktigt bra sak har smugit sig fram under dom senaste veckorna. Mitt bland alla svullnader och vätskeansamlingar, har äntligen muskeln börjat mjukna. Den där halva ryggmuskeln, alltså, som fick nytt jobb som del av nytt bröst. Äntligen! Visserligen sisådär en åtta månader för sent men ändå. Bättre sent än aldrig. Hoppas nu att den utvecklingen håller i sig, så att jag kan få gå vidare och avsluta rekonstruktionsfasen någon gång i början av nästa år. Inte är väl det att gapa över för mycket?