Jag har hittills varit restriktiv med att skriva om andras resor i cancerlandet. Det här är ju min blogg och ska så vara. Framför allt har jag varit restriktiv med att skriva om dom som inte själva bloggar. Men just idag tänker jag göra ett undantag eftersom jag i det här fallet också är anhörig. En anhörig som antagligen redan är "svartlistad" i journalerna. Inte bara envis och jobbig utan dessutom jobbigt erfaren och påläst. Det är inte helt främmande att se paralleller till mitt eget jobb om det nu skulle dyka upp släktingar som tycker sig veta det mesta. Men mamma har hela tiden fått välja om hon vill ha med mig eller inte och det är faktiskt för hennes skull jag gör det (även om jag också får erkänna att det är lite tillfredställande att faktiskt få användning för alla kunskaperna. Annars hade jag ju ställt in mig på att bli onkolog i nästa liv).

Och under hela hennes resa har jag gång på gång undrat vem som tar hand om alla dom som inte har någon som för deras talan. Hela vårdapparaten är full av helt fantastiska människor som verkligen slår knut på sig för att göra det bästa för patienterna. Men det hjälper inte särskilt långt, tyvärr, om det helt saknas planering och samordning från början. Några små betraktelser från dom senaste dygnen:

Tänk dig att du är lite till åren och har fått cancer på gamla dagar. Två sorter dessutom, varav den ena så småningom börjar sprida sig. Innan du ens vet att det är cancern det beror på har du varit sängliggande med ryggvärk under en längre tid. Till slut får du chansen att bli opererad och saker börjar se lite ljusare ut. Ända tills det börjar hagla ner nya informationer om nya röntgenundersökningar, fler strålningar, cellgiftsbehandlingar osv. Är det då för mycket begärt att du faktiskt får fokusera på att smälta all information du fått? Att informationen om dom mediciner som läkarna har skrivit ut når ända ut till distriktssköterskan i tid, så den stackaren slipper sitta i timmar och pussla ihop ett medicinschema enligt Cajsa Wargh-metoden (man tager vad man haver, för den som nu inte känner till själva metoden)? Eller är det för mycket begärt att någon ser till att du får den transport du behöver till och från sjukhuset? Eller att någon funderar över hur i hela friden du ska kunna ta dig från strålning till behandlingsavdelning när du knappt kan gå två steg utan stöd? Bara några exempel. En del kan verka rätt bagatellartade för oss som står vid sidan om men nu skulle vi ju försöka se det från patientperspektivet.

Tydligen är det för mycket begärt. Det känns lite som att det inte går att andas ut ens den minsta lilla sekund, för då blir det fel någonstans i kedjan. Jag har ju en enorm fördel, jämfört med många anhöriga, som ändå vet hur turerna går i cancerlandet. Dessutom har jag en enorm fördel, jämfört med många anhöriga, eftersom jag är van vid att läsa in mig och ställa krav. Och även om jag uppfattas som jobbig, ger det resultat. Men återigen, utan alla dessa fantastiska änglar i vårdapparaten skulle det ändå inte fungera. Stora stjärnor till er alla! Ni vet själva vilka ni är. Och våra fantastiska nunnor förtjänar verkligen hela stjärnhimlen. Igen, igen och igen!

I alla fall råder det nu inga tvivel om att det är liggande transporter som gäller. Även mellan olika avdelningar (fast där får jag nog vara med och ryta till från gång till gång). Vi har också fått till medicineringen för en hel vecka framöver (peppar, peppar) och för säkerhets skull har vi extra doser av dom långtidsverkande och illamåendemedicinerna uthämtade. Och vi har fått en remiss ivägskickad till ASIH! ASIH betyder Avancerad Sjukvård i Hemmet och står verkligen för svaren på många av frågorna. Dom är länken mellan sjukhuset och patienten i hemmet och kan både hjälpa till med hjälpmedel och diverse behandlingar. Hemma. Och då behövs ju inga transporter alls. Hoppas nu bara att det inte tar allt för lång tid innan dom hör av sig.

Och mamma då? Som sagt, hennes resa utöver det här får hon själv berätta om. I andra sammanhang. Bloggande är inte riktigt hennes grej men hon är i alla fall försedd med en alldeles sprillans ny och äkta tantmobil, så hon kan nås på båda sina telefonnummer. Stora knappar, tydlig display och man behöver bara lyfta på locket för att svara. Och stänga detsamma för att avsluta. Fåfänga dottern fann sig tvungen att påpeka i affären att den minsann var till en "riktig" tant. Säljaren nickade och log lite sådär medlidsamt. Och ska jag vara riktigt ärlig, blev jag nästan lite sugen. Ska man ha en ren ring- och SMS-mobil, är detta nog den ultimata modellen.

 

Anna

29 december 2011 21:17

härligt att det går att få hjälp om man bara kämpar. Asih borde höra av sej omgående, det har dom gjort när jag har fått en remiss skickad. Annars får du väl ringa och bråka om det också....;)
Kramar till både mamma och dej!

http://www.anna-lindkvist.bloggagratis.se

 

Katrine

29 december 2011 21:31

Din mamma har tur hon har dig. Och du har tur som har din mamma.
Mina föräldrar bor 10 mil ifrån oss min bror och mig. Och vi har sinsemellan börjat diskutera en flytt närmare oss. Pappa är 81 och börjar bli lite risig. Och dom flyttade från vår hemstad för 17 år sen typ vi vill ju ha dom närmare oss. Så vi kan hjälpa dom. Både brorsan och jag har ju barn som ff behöver oss. Så det är inte bara att dra. Kram till dig Ingela. <3

 

AnnaIlona

29 december 2011 21:35

<3

 

Carolina

30 december 2011 01:31

Känner jag dig rätt ryter du inte utan säger det så där trevligt...
Hoppas du slipper säga till varje gång..

 

Shorty

30 december 2011 07:47

Ja du det är tur att du är så insatt även om man kanske hade velat skaffa kunskaperna på ett annat sätt än du tvingats till. Som Carolina skriver så inte tror jag att du ryter till däremot är du säkert väldigt tydlig i din kommunikation. Med kunskap kommer också säkerhet och därmed respekt.
Stå på dig bara

 

mona

30 december 2011 21:28

Hoppsan! Är själv helt svartlistad efter att ha anmält "fel i vården". Det är så mycket som skiljer mellan landstingen som inte kan vara ok! Vi måste säga ifrån!! Långa väntetiderefter upptäckt av tumör, sämre behandlingar för att det kostar mer osv. Känner att detta får bara inte hända mina döttrar!! Kram och Gott Nytt År! En varm kram från Mona

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

In i det sista var det lite oklart om jag skulle ta något blodprov eller inte. Jag fick ju det som muntlig information av en av sköterskorna i ett telefonsamtal men det stod ingenting i brevet från senaste onken. Så jag tog helt enkelt och gick bort ...

Alla kan inte vara bäst på allt. Min senaste onk är verkligen inte bäst på att vara pedagogisk. Jag hamnade ju hos honom efter den senaste bentethetsmetningen när min benskörhet konstaterades. Benskörheten har med stor sannolikhet orsakats av dom ful...

För precis sex år sen låg jag på KS uppvak och var väldigt hungrig. Inte förstod jag att alla frågor om jag var kissnödig, skulle ha besvarats med ja. I alla fall om jag hade velat hinna tillbaka till rummet i tid för middagen. Så kan det gå. Jag fic...

Det är länge sen det senaste inlägget. Det har inte hänt så mycket med behandlingar eller biverkningar. Däremot har det hänt så mycket mer i det där andra livet. Vi har avverkat en valrörelse. Som i och för sig gav en del effekter efter att ha turner...

I går var det dags. Klockan 11.00 trodde jag. Det var det som stod i min kalender. 09.30 trodde vårdcentralen. Det var det som stod i min bokning. Jag var helt övertygad om att det är jag som glömt att ställa in rätt tid och accepterade med glädje at...