Sitter just och spelar tidernas kanske finaste verk för mamma. I alla fall är det all finast för mig. Brahms "Ein deutsches requiem" har i många år varit det verk jag har valt att spela när jag behöver få vara helt ledsen och ta lite farväl i enskildhet. Hur jag nånsin skulle klara av att sjunga den igen, har jag inte riktigt funderat på. Vid det här laget är det så många vänner som jag har "gråtit av" med hjälp av Brahms, att jag inte är säker på att jag nånsin kan lyssna utan att gråta floder. Men helt obeskrivligt vackert är det.

Nu tror jag vi har sytt ihop ett paket med psalmer till begravningen. Tack, Tobbe, för det uppenbara förslaget! Ibland ser man inte skogen för alla träd. Det får bli Blott en dag, Morgon mellan fjällen och Härlig är jorden. Tror jag, just nu.

Men hur det gick hos sjukgymnasten då? Om det nu är nån som undrar. Vi hann konstatera att den där väldigt dyra och specialbeställda BHn var helt uppåt väggarna och att det förmodligen var allra bäst att vänta till efter nästa operation med ny beställning och återbesök (eftersom jag ju faktiskt ska få ta bort några fettsamlingar också). Jag kände mig konstigt obekväm under hela besöket och gjorde allt jag kunde för att avsluta så fort som möjligt. Inte alls konstigt, så där i backspegeln, eftersom det var precis när syster yster ringde till mitt mobilsvar om att det var dags att blixtsnabbt åka till Dalen. Resten av den historien vet ni ju...