I går begravdes mamma. En väldigt fin begravning. 87 personer kom dit och väldigt många fler fanns med oss i tankarna. Anders inledde så vackert med "Man borde inte sova" och vi avrundade det hela med "Visa från Tystberga". Tack Anders och Charlotte, från oss alla! Ni anar inte vad det betydde för oss. Och för mamma. Nog kände du dig lite extra stolt där uppe på molnet, där du sitter med alla andra C-tjejer. Det är ju rätt få förunnat att få oss alla tre att spela ihop och nog vet du att Anders erbjöd sig att sjunga. Just för dig.

Annars var du med. Både på begravningen, minesstunden och middagen. Med "barnbarnen" på min sida. Vi valde uppenbarligen helt rätt kort. Jag vet inte hur många som kom och berättade att du hade skickat precis det där kortet till dom.

Barnbarnen på syster ysters sida var ju där. Och inte bara barnbarnen utan en hel drös av deras kompisar. Det du, mormor Britt, är väl om något ett gott betyg. Inte var dom där bara för dina bullars skull. Även om bullarna självklart var mormorssmarriga. Och dom hängde med både på minnesstund och middag. Strax före midnatt fick jag köra ut dom, tillsammans med syster yster och svåger. Då hade resten av middagsgästerna gett sig iväg för en bra stund sen. Vi tycker allt, syster yster och jag, att det blev en lyckad dag.

Nu, efter att ha klarat av städning av lokalen och allt det praktiska, känner jag hur trött jag är. Dryga tre veckors anspänning har övergått i total avslappning. Och det kan väl behövas med tanke på att operationen närmar sig med stormsteg.