Det började i vanlig ordning med stickandet. Den manlige narkossköterskan log lite milt överseende när jag varnade honom och förklarade att jag var bland proffs. Till hans stora heder hanterade han det första komplett misslyckade sticket helt prestigelöst och det milda överseendet gick över i ett genuint intresse av att lyckas med stick nummer två. Efter mycket fix och trix lyckades det faktiskt och vid det laget var han helt övertygad om att min kropp borde användas till forskning om hur man sticker svårstuckna. Två präktiga blåmärken på vänster underarm blev minnet av hans framfart. Vi hade åtminstone trevligt under tiden.

På magen, cirka sju till åtta centimeter nedanför naveln stoltserar två andra präktiga minnen. Tillsammans mäter dom 29 centimeter på bredden och nästan en decimeter på höjden där det är som värst. I går kväll var det fyra blåmärken men dom växer ihop mer och mer och det är bara en halv centimeter som skiljer dom två åt nu. Tack vare dom kommer jag aldrig mer att frivilligt utsätta mig för en fettsugning. Då var det ändå bara pyttelite han sög ut, för att kunna fylla ut ojämnheter i det nya bröstet. Svullen är den också, vilket naturligtvis innebär att jag ser större ut än någonsin. Undrar hur magen ser ut efter en mer normal fettsugning? Vill inte veta, förresten.

Annars vet jag inte riktigt omfattningen på resten av blåmärkena än. Nere vid ljumsken där han tog hud till vårtgården kan man ana ett riktigt fint men där sitter det mesta av tejpen kvar. På vänstra bröstet tog han halva vårtan för att flytta till det högra. Där sitter både kompresser och tejp kvar, så jag har ingen aning om hur det ser ut under. Inte heller på det högra bröstet. Där har han nämligen för säkerhets skull sytt fast kompressen i bröstet, så det får bli först på tisdag jag får se det resultatet. Då får jag också se det som redan känns som en befrielse och det är den borttagna fettknölen som satt i gränslandet mellan ryggen och under armen.

Rätt ont gör det. Mest där nere i magen. Värktabletterna håller inte riktigt hela sträckorna, så jag är rätt glad för att det blev max fyra på receptet och att det går i nödfall att ta ett par till. Det blev inte mycket sova av i natt men ändå betydligt mer än om jag hade behövt stanna på kliniken. I dag har jag nästan bara tagit det lugnt. Jag unnade mig en lunch med arbetskamraterna. Annars har jag mest legat i fåtöljen och kliat på alla röda märken efter den där alldeles särskilt irriterande operationstejpen som dom envisas med att använda. Och försökt att undvika att klia där den så kallade snälla kirurgtejpen sitter.

Det är i alla fall skönt att ha det gjort. Nu gäller det bara att kroppen accepterar förflyttningarna. Det känns som att jag gärna slipper operationer ett tag nu. Peppar, peppar.