I går hade jag verkligen velat skriva ett inlägg med rubriken "Sista natten med sängen". Men se det ville inte det stora möbelvaruhuset. Ända sen i onsdags har det stått på deras hemsida att dom håller på att plocka ihop min order och att beräknad leveransdag är i dag. Det står så fortfarande, för den delen. Rätt ljusa utsikter, med andra ord. Ända tills telefonen ringde i går. Jag stod precis beredd och skulle börja skruva isär gamla sängen och forsla den till tippen, grundligt städa sovrummet och tillbringa natten i soffan och var på ett rätt gott humör, trots att jag knappt hade sovit på hela natten. Då meddelade det stora möbelvaruhuset  att dom inte tänker leverera förrän nästa fredag.

Jag blev både arg och besviken. Jag kan nog till och med så här i efterhand konstatera att jag överreagerade lite men jag hade verkligen sett fram emot att få välja själv hur många nätter jag kan sova därute. Framför allt nu när jag faktiskt har semester. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Det borde jag, om någon, lärt mig vid det här laget.

På väg in mot stan sansade jag mig lite. Det är bra det där med att köra bil. Dels så kan jag fortfarande känna den där lyckokänslan från cellgiftstiden för fyra år sen. Det var ju enda gångerna jag verkligen kände mig nästan som utsläppt ur cancerlandet, om än på högst tillfällig permission, när jag var ute på mina "rallyturer". Dessutom hinner man tänka en hel del där bakom ratten. Innan jag ens hade kommit till Åkersberga, hade glasen förvandlats. Från halvtomma till halvfulla. Det kunde ju ha varit betydligt värre, liksom. Om jag till exempel hade hunnit åka iväg med sängen till tippen. Och så farligt är det inte att vara stadsbo heller. Jag har fortfarande en del "finslipning" kvar i lägenheten och i går var väl en dag så god som någon till att passa på att göra lite nytta. Och på det här viset får jag fler chanser att gå upp och rensa mitt gamla arbetsrum under nästa vecka. Hittills har det gått trögt med det. Det är bara Bodil som har flyttat till nya stället, till en och annan turists stora förtjusning. Tur att det inte var alltför lång transportsträcka. Och tur att vi var två som bar. Tack för hjälpen, Monica. Helt klart värt en stjärna i himlen!