Så här ont har jag nog aldrig haft. I alla fall inte under så lång tid. Ont och stelt. Hela tiden. Värst när jag vaknar eller efter att jag suttit eller stått stilla en stund. Tack för det mina okära fulgula piller. Det känns ju särskilt uppmuntrande nu, när det är klart att jag ska fortsätta i fem år till. Vädret är nog en en stor bov. Det inser jag, om inte annat, när jag läser inlägg från tidigare år. Milt vinterväder är helt enkelt inte bra för mig. Mer än mentalt, då. Jag tycker faktiskt att det är skönt att det inte är iskallt och en massa snö.

Annars är det nog bara att krypa till korset och erkänna att det nog är en viktfråga också. Jag väger onekligen mer än någonsin. Och nej. Om ni nu trodde att jag skulle avslöja hur mycket, så bedrog ni er. Det räcker att en för mycket vet, dvs jag, Jag var ju på bentäthetsmätning (jag vet att det formellt heter benmineralmätning men det är ingen sport att försöka säga. Särskilt inte fort, flera gånger i rad) veckan före jul. Innan man lägger sig på britsen ska längd och vikt fastställas. Jag markerade att jag inte ville veta genom att ställa mig med ryggen mot själva resultatet. Gör du det, sa sköterskan, och skrek sen ut resultatet till den andra sköterskan som satt vid datorn. Hygglo, liksom.

Själva mätningen är ganska okomplicerad. Man ligger där på britsen och blir scannad. Enda läskiga momentet är när man får lägga upp benen på en fyrkantig, stenhård kudde. För att få kroppen i rätt läge antar jag. Det innebär att om nu den där "scanningarmen" som är i ungefär samma nivå som kudden skulle få för sig att rusa ner mot fötterna (varför den nu skulle det), skulle jag ligga kvar med mosade knän. Hur man hinner tänka på bara några minuter...

Svaret utlovades om en vecka ungefär. Och det har jag naturligtvis inte fått än, vilket jag heller inte hade väntat mig med alla helgdagar. Synd bara att jag inte hann få beskedet av min senaste onk eftersom han bara skulle vara kvar på RH året ut. Förra året alltså. Men det löser sig, det som allt annat. Bara dom inte skickar resultatet på posten för då blir det helt otolkbart för mig. Det är ju jämförelsen med tidigare mätningar som är det viktiga.

Nu har jag också fått mammotid. Den här gången står det inte något om ultraljud i remissen, däremot bilddiagnostik. Med andra ord är det röntgenläkaren som bestämmer. Nåja, jag brukar se till att få med ett ord i det spelet också.

Nu har helgerna snart gått och det nya året är här. Det började inte särskilt bra. Lite för många förlorade kampen mot herr C. Några som jag knappt kände alls. Några som jag kände genom internet. Nån som jag träffat nån enstaka gång. Och en riktigt god vän. Jag har mitt ljus tänt en stund varje kväll för er. Sov i ro, ni alla. Återigen har jorden blivit en fattigare plats.

Men vi som finns kvar får ändå hjälpas åt att göra jorden rikare igen och ni som kikar in här trots att jag inte ens skriver på veckor bidrar tusenfalt till det! Varsin stjärna till er alla och en önskan om ett riktigt gott nytt år!