Bara dagen efter brevet om benskörheten och informationen om att jag skulle bli kallad till bröstmottagningen, kom just den. Kallelesen till bröstmottagningen alltså. Jag som i ungefär tre års tid har fått tjata till mig mina återbesökstider och hela tiden har mötts av argumentet "vi måste ju ändå prioritera dom i behandling". Och så kommer helt plötsligt den här kallelsen. Daterad bara dagen efter beskedet från bentethetsmetningen. Och med en tid redan på onsdag.

Jag förstår att du som läser det här kan tycka att jag enbart borde vara tacksam för att det är snabb hantering. Och jo, naturligtvis är jag det. Samtidigt lever jag mitt liv med herr C ständigt närvarande runt hörnet. Och herr C var snabb nog att påminna mig om att jag inte har fått någon fråga så snabbehandlad sen jag var tvungen att börja med cellgifterna innan alla andra undersökningar var klara...

Dessutom är jag inte kallad till en ST-läkare den här gången utan en av dom gamla i gården. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Inte alls. Men tankarna far, ihärdigt påhejdade av herr C. Kan det vara så illa att dom vill kolla eventuella skelettmetastaser innan eventuell behandling? Eller ska jag låtsas tro på min teori att dom har lite dåligt samvete både för att jag fick göra uppehåll med mina vidriga veckopiller och för att jag fick vänta så länge på svaret på bentethetsmetningen? Eller är det nåt jag missar helt?