Nu har jag avverkat ett dygn i huvudstaden. Gårdagen blev lång och tuff. Vi fick gå upp klockan fyra för att hinna till flygplatsen. Stackars Charlotte, som hade sin första lediga Labor day. Någonsin. Och så kommer jag och förstör den sovmorgonen. Nåja, vi hade några härliga dagar innan dess. Våra två låtar i kyrkan gick bra, även om vi nog rörde oss mer än vad vi trodde. Vi fick nämligen lika mycket beröm för att det var kul att se oss spela, som att höra...

Söndagen flög iväg med mer spel, lite shopping och sen en avrundning med traditionell amerikansk steak-och allt-möjligt-buffé. Då anslöt också Hannah och hennes föräldrar. Mycket god mat (fast alldeles för mycket) och mycket trevligt sällskap (som aldrig kan bli för mycket). Efter det var det bara att försöka sova några timmar, så att vi skulle orka upp i svinottan. Stort tack, Charlotte och alla andra, för en härlig vistelse!

Och ja, jag köpte lite olika plåster och tejp på det typiskt amerikanskt stora apoteksvaruhuset. Och på hemvägen från middagen köpte vi vatten till mig och flingor till lillebror. Charlottes lillebror alltså. För att ändå skapa någon sorts illusion av normalitet, köpte jag också två par jeans.

När jag väl kom fram i går gav jag mig ut med ryggsäcken i högsta hugg, bara för att inse att Labor day innebär att i stort sett allt utom souvenirshoppar och apotek har stängt. Jag fick ändå en möjlighet att lokalisera mig och reka lite i omgivningarna. Så idag har jag köpt fler plåster och tejper. Och några toppar och tröjor. Som sagt, för illusionens skull. Och för att det blir så förb---at kallt när dom vräker på med AC överallt.

Jag ska förresten testa en av tejperna redan i kväll. När det är varmt och jag svullnar, så blir ärren irriterade bara av värmen. Och jag tror dessutom att jag kan ha hittat en motsvarighet till Mepitel, som jag fick mot strålskadorna. I så fall lär det bli mycket shopping innan jag åker hem!

Strategin fungerade väl sådär. Några timmar kunde jag sova på planet men jag var ändå rejält trött när vi väl var framme i Lindsborg. Tro för den skull inte att det gick särskilt bra att sova i natt. Några timmar lyckades jag i alla fall skrapa ihop som tur var, för vi har verkligen haft en heldag. Spel, kulturtur och som avslutning en äkta fotbollsmatch. Amerikansk förstås. Det var inte mycket jag begrep. Det kändes mest som en deja vu av vårt första besök i LIndsborg när vi blev ivägdragna på en basebollmatch. Men då som nu var det en upplevelse att bara vara där och uppleva stämningen. Och under kulturturen fick jag lära mig hur utvandrarna egentligen tillbringade sina första år i det nya landet. Åtminstone i Kansas men så var det nog på fler ställen. Konstigt att man aldrig har hört talas om "dug outs" förut.

Nu har vi avrundat kvällen med att öva lite inför morgondagens spelning i kyrkan. En låt har vi lyckats spika (vilket i ärlighetens namn innebär att vi båda kommer ihåg  hela låten. Även när vi spelar den två gånger) och vi har två valser som tävlar om att få bli andralåt. Dagsformen i morgon bitti får avgöra.

Konstigt nog verkar kroppen ha klarat sig förvånansvärt lindrigt undan den långa resan. Visst är jag både svullen och sliten men faktiskt inte mycket värre än vanligt. Jag kan lova att jag konstaterar det med en djup suck av lättnad. Och nu när temperaturen är på väg ner mot mer mänskliga nivåer, kommer kroppen säkert att må ännu bättre. Knoppen mår redan oförskämt bra.

989 klart lysande Kansasstjärnor på himlen går till augusti månads unika läsare. Ni är alltid lika välkomna igen!

Jag passade på att kolla upp det där med tejpandet. Det går inte att få Mepiform utskrivet på recept. "Tro mig", sa tortyrdoktorn. "Been there, done that. Och det går inte". Kanske är det en sidoeffekt av att ha hamnat hos en klinik som huvudsakligen sysslar med så kallade skönhetsoperationer? På något sätt hoppas jag det. Om det nu skulle bli aktuellt med en större operation igen, vill jag ju tro att inte landstinget tänker tvinga på mig en tejp som ger både utslag och näst intill brännskador.

Han bekräftade åtminstone att det är OK att köra utan tejp. Och om jag nu vill köra med Mepiform, så är det mer bonus liksom. Och om det nu faktiskt kan funka med en vecka i taget, blir det ju inte så dyrt per tejpbit. Jag får se hur jag gör. Världens BH-tillverkare står inte precis i kö för att tillverka BH-ar utan allergiframkallande resår, så jag blir nog så illa tvungen att kosta på mig att skydda längs med BH-kanten i alla fall. Jag börjar med att kolla om det går att få tag på billigare i USA. Kanske går det till och med att hitta Mepilex också? Ja ja, ska man bli berömd för något här i livet så kan det väl lika bra bli för avdelningen udda shoppingturer i USA...

Om drygt sex timmar går planet. Om nu någon undrar vad jag gör uppe. Eftersom jag ska vända rätt rejält på dygnet tyckte jag att jag lika gärna kan försöka göra mig så trött att jag sover på planet. När jag nu ändå som vanligt har mina vakna nattimmar. Antingen funkar det eller också kommer jag till Lindsborg som en zombie. To be continued...

Det där med att vara påläst har både sina nackdelar och fördelar. Idag bestod fördelen i att jag redan var inställd på att få vänta ett tag till på min nya bröstvårta. Det beskedet kändes inte särskilt tungt. Nackdelen med att slarva med pluggandet blev desto tyngre. Eftersom jag faktiskt var så övertygad om att få vänta, hade jag inte läst på om själva metoden. Jag hade ett vagt minne av att man antingen tar halva befintliga bröstvårtan eller att man kan ta en bit av ett öra. Eller något annat.

Det visade sig att den där befintliga vårtan nog är alldeles för liten för att ytterligare halvera. Och att den näst vanligaste metoden, som visade sig vara att använda det nya bröstets hud till att snörpa ihop en vårta, förmodligen inte är aktuellt heller. Huden, och därmed ärret, var ju så skadad efter mastektomin att allt det överskottet i princip gick åt för att korrigera den skadan. Den tredje metoden handlade inte alls om att plocka en bit av ett öra utan en lilltå (det måste varit under en kraftig cytohjärneperiod som jag läste på om detta. Hur kan man annars missa skillnaden mellan dom olika kroppsdelarna...?) Och just lilltåmetoden innebär tydligen en väldigt stor risk för avstötning. Enligt tortyrdoktorn verkar det återstående alternativet vara att tatuera en bröstvårta.

Då gick faktiskt luften ur mig lite. Det kom så fullständigt oförberett. Jag har ju tröstat mig själv sen senaste operationen med att storleksskillnaden kommer att försvinna, bara det kommer dit en vårta. I alla fall så gott som och i alla fall skulle jag få uppleva det så. Äntligen. Och så står han där och levererar nyheten att det kan jag glömma. Kanske för att den där klanten till mastektomikirurg inte brydde sig om att ens försöka få till ett bra ärrområde, när han inte fick lägga in implantat som han ville.

Det finns två saker som jag skulle gjort annorlunda med mina operationer om jag hade fått backa bandet. Det ena är att jag borde följt min instinkt just rörande den kirurgen och begärt att få en annan. Det är mycket möjligt att jag hade suttit precis i samma situation som jag gör idag men då hade jag åtminstone sluppit fundera över om jag opererats av en kirurg som var lika inkompetent som arrogant. Eller möjligen nonchalant. Dum och oförskämd var han ju definitivt.

Den andra saken är att jag hade valt att göra en DIEP, dvs bygga upp det nya bröstet med överskott från magen. Det var ju egentligen det jag ville men blev övertygad om att göra ryggmuskelvarianten eftersom köerna var kortare med den. Eller egentligen var väl huvudargumentet att det var så mycket större ingrepp och längre återhämtningstid med DIEP. Det argumentet känns inte så väldigt gångbart längre. Inte alls faktiskt... Särskilt inte med tanke på att Katrine som gjorde en DIEP dagen efter min LD-lambå, faktiskt fick en bröstvårta i måndags. Hurra för det Katrine! Jag är glad för din skull men i ärlighetens namn lite avis.

Men nu är det som det är. Efter att ha stirrat på ett gäng halvtomma glas en stund vaknade kamplusten till liv igen. Med hjälp av Google lyckades jag hitta ett och annat halvfullt glas. Lösningen på själva vårtproblemet kan vara en hudtransplantation. Lita på att jag kommer att söka vidare inför mitt nästa återbesök i december!

I går la herr C på telefonluren för gott för en av våra fackliga hjältar. Alldeles för tidigt. Sov i ro, Elof, och tack för allt.

På fredag bär det av ut i världen. För första gången sen operation två och tre ska jag ut och flyga. En smartare person än jag hade kanske sett till att provflyga en kortare sträcka först men jag är ingen särskilt smart person. I alla fall inte när det gäller sådana saker. Den här gången slår vi till med en USA-resa. Det som känns som en riskfaktor är just att jag inte riktigt får till det där med sömn och att slippa svullnad och få värk, ens på marken, men det blir som det blir med det. Jag tror nog att jag packar ner lilla resårbandet och några bylsiga tröjor, för säkerhets skull, om det börjar svullna alldeles för mycket. Kul ska det bli i alla fall att åka till Lindsborg igen! Den här gången behöver jag inte ens gömma mig utan det är fritt fram att spela från första sekund. Hoppas bara att det hinner bli lite svalare innan fredag kväll...

När det gäller tejpandet, kan jag rapportera att den här omgången med Mepiform faktiskt höll nästan i en vecka. Den hade säkert hållt i hela veckan om jag bara hade orkat vara tejpad hela veckan. Men det orkade jag alltså inte. Nu är jag ändå rätt säker på att jag faktiskt har hittat en allergifri variant, så jag ska absolut kolla om jag kan få ett recept i morgon.

Det drar nämligen ihop sig till besök hos tortyrdoktorn också. I morgon eftermiddag är det dags att visa upp mig. Egentligen är det meningen att vi ska kunna boka in en operationstid för att snörpa ihop en bröstvårta men jag tror inte att det blir av än på länge. Fortfarande är den delen av ryggmuskeln som nu sitter på framsidan alldeles hård. För hård, tror åtminstone jag, för att det ska vara läge att börja ge sig in på finlir. Det blir som det blir med det också. Just nu orkar jag inte bekymra mig över att det tar så lång tid. Det känns mycket viktigare att det blir något sånär i slutändan.

Idag är det precis tre månader sen förra operationen. Som vanligt i livet kan man se det i mer än en synvinkel. Minst sagt. Man kan till exempel välja att tycka att tre månader är väldigt lång tid och att en så pass enkel operation väl helt och hållet borde varit historia nu! Och ungefär så har den väldans stressade och resultatinriktade Ingela tänkt under dom senaste åtminstone två månaderna. Eller så kan man konstatera att tre månader väl inte är någon tid i förhållande till den förhållandevis stora operation jag faktiskt gjorde. Så började äntligen den mer realistiskt inriktade Ingela tänka idag, med god hjälp av att få lufta både det ena och andra på fikaträffen med Cancertjejsvännerna Anna, Katrine och Annika. Tack tjejer!

Över huvud taget förtjänar nog det faktum att jag rätt ensidigt bloggar just om min cancer och dess efterverkningar en liten kommentar då och då. Jag förstår om det kan se ut som att mitt liv kretsar runt just min cancer och dess efterverkningar. Det gör det inte särskilt ofta. Inte i förhållande till resten av livet i alla fall. En hel del av det jag definierar som efterverkningar är ju dessutom helt vanliga ålders- och klimakteriekrämpor. I alla fall om jag ska tro mina cancerfria tjejkompisar. Däremot måste jag ju lära mig att resten av livet leva med min återfallsrisk och att kunna sortera symptom. Men inte heller det tillåter jag att ta över min vardag. Jag lever livet och försöker minimera effekterna av herr C:s framfart. Hittills har det ändå fungerat bättre än förväntat. Visst står dom halvfulla glasen där!

Jag var hos tandläkaren idag. Mina tänder har aldrig haft någon vidare kvalité och efter cellgifterna har dom inte precis blivit bättre. För drygt 1 1/2 år sedan var jag där förra gången och rotfyllde en tand. Tandläkarens bedömning var att den troligtvis snart skulle gå sönder rejält och att det då skulle vara krona som enda alternativ. Just från den tanden lossnade det en flisa i oktober någon gång. Under hela den här tiden sedan dess har jag inte orkat göra något åt det. Den är ju rotfylld och har inte alls gjort ont och jag har liksom tyckt att jag har haft nog av allt annat elände under ett tag. För någon månad sedan tappade jag dessutom en stor plomb i en annan tand, tillsammans med en flisa även där. Nu ska jag ju ut och flyga långt i slutet av nästa vecka och tyckte att det var säkrast att kolla upp båda tänderna.

Jag var beredd på att gräva djupt i plånboken bland tusenlapparna i dag men slapp undan med ett mirakulöst litet belopp. Den första tanden tittade han på och tyckte väl att det kanske kunde vara dags för en krona om jag nu ville det. Eller så kunde han bara fixa den lilla flisan som hade lossnat. Gissa vad jag tyckte om det?! Den andra tanden tyckte han också gick att laga. Dagens totala nota slutade på 400 kronor. Eller egentligen 1200 eftersom det låg kvar en rest sen förra omgången, som ingen hade brytt sig om att utkräva, men det kändes helt OK eftersom jag redan vid det tillfället faktiskt tyckte att jag slapp lite väl billigt undan. Nu fick jag verkligen ett positivt besked som jag behövde!

Inte minst efter ännu en natt med näst intill obefintlig sömn. Svullet och ont är det och värre blir det. Mest runt ärret vid den delen av ryggmuskeln som sitter kvar. Dessvärre har också den där olustkänslan om att det är något som kan släppa när som helst, av den delen av muskeln som är flyttad, kommit tillbaka. Jag tror att jag är inne i en obalans där jag paradoxalt nog, sover för långa stunder åt gången (utom i natt då). Min kropp är inte van vid att ligga still så länge och det hinner börja strama och göra ont. När det gör ont kan jag inte somna om förrän jag är helt uttröttad. Då sover jag en lite längre stund och det hinner börja strama och göra ont... osv. Det där borde rimligen kroppen kunna anpassa sig till ganska snart. Hoppas jag!

Mepiformplåstret har väl annars skött sig hyfsat som hudvänligt alternativ. I och för sig har jag redan efter ett dygn hittat en egen kompromiss för användandet. Egentligen ska man ta av det och rengöra en gång per dygn men det vore bara för mycket. Det visade sig nämligen igår att just dom avklippta nerver som befinner sig runt det nyaste ärret på högersidan och som tidigare varit just helt avklippta, har börjat kommunicera igen. Det gjorde ont att ta av tejpen, med andra ord. Så nu kör jag varannadagsprincipen och tror nog att jag kan gå över på längre och längre perioder mellan bytena. Trots allt är det ju inga öppna sår jag har.

Efter fem dagar utan tejp hade utslagen försvunnit så pass att det kändes OK att testa igen. Dock inte med kirurgtejp. Det meddelade både kropp och hjärna i fullständig enighet att det inte fanns på dagordningen. Det fick bli Mepiform, som är en silikonfilm som ska vara extra bra för att tejpa ärr med. Och alldeles extra hudvänlig. Och snordyr. I dag har jag tejp på mig för 138 riksdaler. Och då räckte det inte riktigt till hela ärren. Har jag tur kan jag återanvända bitarna i upp till en vecka. Har jag otur håller dom bara i några dagar. Jag ska kolla med tortyrdoktorn när jag ska på återbesök i nästa vecka om han kan skriva ut dom på recept. Under förutsättning att dom håller sitt löfte om hudvänlighet förstås. Förra gången jag testade gick det bra i tre dagar men nu är planen att köra fram till 1 september.

Jag har också, tror jag i alla fall, lyckats hitta det plåster jag fick under strålningen. Ett lager av dom skulle jag verkligen inte säga nej till när värme gör att strålskadorna väcks till liv igen. Och dom skulle jag med glädje betala för. Det finns dock en liten komplikation och det är att dom inte säljs på apoteken. Jag får väl kolla med kliniken om dom kan ta hem några förpackningar som jag kan köpa.

Med nattsömnen är det som det är. Inte så bra ibland och lite mindre bra resten av tiden. Jag försöker blanda och ge och varva sovandet mellan hus och lägenhet men särskilt lyckosamt är det inte. Och en dålig natt ger oftast en dålig dag. Rent fysiskt alltså. Idag har jag suttit för länge i fel stol, efter två rätt dåliga sömnnätter, och har xxxxxxxxx-iskt ont i svanskotan. Inte så mycket när jag väl sitter eller står utan i själva förändringen mellan sittande och stående. Och än en gång kan jag konstatera att jag har slarvat med promenaderna, vilket uppenbarligen rätt omedelbart straffar sig. Det är nog dags att plocka fram promenadbandet från förrådet, så jag inte kan skylla på vädret längre!