Senaste inläggen

Av Ingela - 17 augusti 2011 18:43

Åtminstone var det meningen att tejpen skulle bytas i morse men så blev det inte. För det första gjorde det grymt ont att ta av tejpen och blotta tanken på att sätta dit nya bitar, fick kroppen att rysa. En titt i spegeln gav den i och för sig inte helt oväntade förklaringen att det var fullt med illröda utslag där det tidigare suttit tejp. Suck! Visst har det varit lite irriterat där under men så illa trodde jag inte att det var den här gången. Så det fick stanna vid tejpavtagardag. Dum som jag var kollade jag inte ordentligt om jag hade fått bort klisterresterna, så nu är det ännu mer illrött. Och ömt. Och dessvärre lär det få vara så både i kväll och i natt. Min lilla flaska med medicinsk bensin står nämligen i min andra bostad. Jag har en sagolik förmåga att befinna mig på fel ställe när jag behöver saker. Eller om det nu är sakerna som befinner sig på fel ställe. Oavsett vilket blir ju resultatet detsamma.


Bortsett från den medicinska bensinen hoppas jag ändå att jag är på rätt ställe. Efter ännu en bedrövligt dålig nattsömn bestämde jag mig för att testa lite miljö- och sängombyte, dvs åka hem till huset och sova en natt. Det har fungerat förut, så det är bara att hålla tummarna för att det fungerar i natt också. Och gör det inte det har jag ändå bättrat på humöret lite med en kväll i spenatens lugn och ro.

Av Ingela - 16 augusti 2011 19:52

Natten mellan söndag och måndag sov jag sämre än vanligt. Inte till att börja med men nånstans strax före två blev det jobbigt. Jag var svullen både här och där och hur jag än försökte ligga, började det göra ont. Både här och där. Och när jag försökte gå upp och röra mig lite, kunde jag knappt stödja på vänsterbenet. När jag väl lyckades ställa mig upp över huvud taget med min stela kropp. Det där med vänsterbenet kändes som ett överansträngt muskelfäste. Fast av vad? Jag hade ju bara slappat hela helgen. Hur som helst lyckades jag klara av en dag på jobbet.


Väl uppe i lägenheten i går eftermiddag, fick jag nästan lite panik. Överallt där det hade börjat göra ont under natten, värkte det rätt rejält och vänsterbenet visade inga tecken på att bli bättre. Det kändes lite som att jag stod vid ett vägskäl. Jag har ju ganska många riktigt starka värktabletter kvar sedan mina operationer. Fast dom har jag ingen större lust att ta, om det inte är helt nödvändigt. Jag har sömntabletter kvar också, sen cellgiftseländet. Men jag har ingen lust att ta dom heller. Kunde jag stå ut då, kan jag väl stå ut nu. Dessutom verkar ett av problemen vara att jag sover längre och längre stunder i samma sovställning, vilket orsakar svullnader och ömma punkter.


Jag valde att tänka till lite och satsa på att ledtråden fanns just i orden "slappat hela helgen". Med handen på hjärtat kunde jag konstatera att det hade blivit både lite si och så med power-walkandet. Inte bara i helgen, utan även en stor del av förra veckan. Så jag gav mig ut. Det blev en rätt långsam, linkande "no-power-walk" men det blev ändå en promenad. Och när jag väl hade kommit hem och vilat lite, försvann både värk och smärta.


Inte för att jag sov så värst mycket längre i natt. Men jag sov så mycket bättre och slapp i alla fall att vakna av att ha ont. Och jag slapp att jobba med alltför mycket värk. Dessutom har jag just kommit hem efter en mer normal power-walk. Ännu ett av vardagens små mirakel. Små men helt nödvändiga för att man ska orka se dom halvfulla glasen!

Av Ingela - 10 augusti 2011 20:14

Det har gått en hel vecka sen mitt förra inlägg. Jag har inte riktigt tyckt att jag har haft något att skriva om. Men när jag läste min förra inlägg insåg jag att det kanske kan uppfattas som en sorts "cliffhanger" och att avsaknaden av fler inlägg skulle kunna misstolkas. Så här är det i alla fall: Allt är bra! Blödningen gav med sig efter ett par dagar och så länge som dom gör det, vägrar jag att oroa mig. Något mer om levervärdena har jag inte hört. Kanske beror det på att senaste onkologen fortfarande är på semester men så länge jag inte hör något mer, vägrar jag att oroa mig. Nu är nästa milstolpar en mammografi/ultraljud (liksom helt meningslöst att mammografera en ryggmuskel. Rent anatomiskt blir den ju inte ett bröst bara för att någon har flyttat på den) och nästa besök hos tortyrdoktorn som ska avgöra hur fort jag får vänta innan den där ryggmuskeln ska få sig en liten bröstvårta genom ännu en operation. Kanske inte så underligt ändå om man får lite störd kroppsuppfattning av alla dessa turer :)


Annars är det som vanligt. Nu är semestern slut. Efter rekordlånga 6 1/2 vecka! Det innebär att sömnlösheten börjar göra sig påmind igen. Så länge jag är ledig och i princip utan tider att passa, gör det ju inte så mycket om jag är vaken i några timmar åt gången på nätterna. Jag har nog faktiskt lyckats skrapa ihop nästan 7-8 timmar under hela semestern (per natt alltså. Annars hade jag nog definitivt varit död vid det här laget). Det är lite knepigare nu, när kalendern börjar fyllas igen, men det har jag ju fixat förr.


Idag vågade jag i alla fall testa om den halva delen av ryggmuskeln som fortfarande tjänstgör som ryggmuskel, dög till att hålla en stråkarm igång. Det gjorde den, till min stora lättnad. Däremot dög den inte till att få den andra handen att pricka rena toner. Men det har den å andra sidan aldrig gjort. Även när det gäller fiolspel, är det bara att inse den bistra sanningen att det inte finns några gratisluncher. Vill man kunna spela någorlunda drägligt, får man faktiskt öva. Så det är det som gäller på lediga stunder resten av den här månaden. I början av september är det upp till bevis!

Av Ingela - 3 augusti 2011 18:20

När nu levervärdena var på väg åt rätt håll och "bentetheten" var oförändrad, kan man ju tycka att jag kunde få ta det lite lugnt ett tag. Men herr C gör sitt bästa för att vi aldrig ska glömma att han ständigt gömmer sig där bakom hörnet. Nu har jag fått en blödning igen. Tre månader sen sist och den första tanken är ju förstås av den mörka sorten. Tänk om det där provet jag gjorde förra året inte visade rätt. Tänk om jag i stället för att ha ätit fulgula piller för att skydda mig, har ätit fulgula piller som sparkat igång en ny östrogenproduktion. Östrogen är ju mumsmums för eventuella metastaser. Tänk om...


Eller tänk om blödningen är ett tecken på något annat fel (läs en annan sorts tumör - det är så tankarna rör sig i en hjärna som duvats i cancerlandet). Och det krävs en hel del god vilja för att övertyga mig själv om att det faktiskt troligtvis bara är en biverkning av dom fulgula. Inte helt vanlig men heller inte helt ovanlig. Så är det säkert men gissa om jag skulle vilja slippa alla dessa orossignaler!


Idag höll jag på att ta mig vatten över huvudet. Eller egentligen en klänning. Jag var inne i stan och skulle ge mig ut bl a till Kungsan. Min kroppsuppfattning är lite rubbad sen operationerna och jag har svårt att hitta kläder jag känner mig bekväm i. Hemma går jag helst i en klänning som väl officiellt säljs som morgonrock i en av Norrtäljes damklädesaffärer. Bekväm är den i alla fall och den döljer effektivt diverse skavanker och ojämnheter. Men som stadsplagg har den onekligen sina begränsningar.


Jag ser liksom bara min stora mage. Inte är den väl större än innan. Kanske faktiskt till och med lite mindre. Syster T såg ju faktiskt en smalare profil. Men jag ser som sagt bara den stora magen. Lite knepigt, jag vet, men jag inser åtminstone att det är så. Förhoppningsvis vänjer jag mig med tiden.


Efter att ha ratat det ena plagget efter det andra, hittade jag min cellgiftsklänning på en krok. En svart bomullsklänning som är lätt ballongformad, som uppfyllde alla krav på att rymma slangar både här och där och inte satt åt vid porten. Rätt bra tänkt kan man ju tycka men jag glömde en detalj. Jag har aldrig haft den på mig efter operationerna. Inte ens efter första mastektomin för snart tre år sen. Att få på mig klänningen var ingen stor sak men redan efter några minuter på stan kände jag att den var väl tight i armhålan på höger sida. Och sen började det svullna. Efter ett par timmar var jag ganska övertygad om att jag aldrig skulle få av mig den på egen hand.


Jag såg framför mig hur jag skulle få gå upp på jobbet och be om hjälp med att ta av mig eländet. Och det hade jag naturligtvis fått. Efter att dom halvt hade skrattat ihjäl sig. Men sånt får man bjuda på när det behövs. Den här gången behövdes det inte. Klänningen var nära att fastna på halva vägen, med armarna i skyn, övre delen av överkroppen och huvud täckt av ut-och-in-vänd klänning. Hade jag inte tråcklat mig ur det, hade dom verkligen fått en syn att skratta åt. Det lär nog dröja innan den klänningen åker på igen.


Juli har passat på att övergå till augusti. Lite närmare hösten fast fortfarande sommar. Snart är det dags att avrunda en rekordlång semester och återgå till vardagen. Men först ska ni trogna 769 juliläsare så klart ha er välförtjänta stjärna i himlen!

Av Ingela - 27 juli 2011 09:01

Bildbevis utkrävdes på Facebook i går. Och det är klart. Ska man så där ogenerat göra reklam som jag gjorde i gårdagens blogginlägg, får man väl försöka backa upp det på något sätt.


Så här


   blev det inte. Inte ens Sara skulle kunna trolla fram så mycket och så tjockt hår ur mina slitna testar. Det där är en bild på hur-konstigt-det-kan-bli-om-man-provar-ut-peruk-utan-att-tänka-sig-för. Fast bakifrån var det ju rätt snyggt...


Här kommer gårdagens resultat:


 

Med alla reservationer för hur svårt det är att få till ett bra foto på sig själv, med bra ljus och bra vinkel, kan man ändå se att det finns volym i frisyren och att det grå är borttrollat. Och en vinkel lyckades jag i alla fall med, om än helt omedvetet. Jag är rätt övertygad om att jag är den enda som faktiskt ser en del av mitt ärr efter porten på den här bilden. Men så vet jag ju faktiskt precis var jag ska leta också.

Av Ingela - 26 juli 2011 20:46

För mig var det betydligt svårare att tappa håret än att bli av med ett bröst. Kanske för att så mycket av identiteten sitter i håret? Eller kanske snarare i att ha hår. Kanske för att det är väldigt mycket svårare att dölja hårförlusten på ett smidigt sätt. Visst kan man använda peruk men det är obekvämt och dessutom betyder det att en främling stirrar mot en varje gång man möter en spegel. I alla fall var det så för mig. Och även om jag tyckte det var helt OK med buffar, eller till och med att gå där med skallen bar som jag ju faktiskt var tvungen till under rätt långa perioder när utslagen slog till, så innebar det faktiskt också en främling där i spegeln.


Att det sen tog nästan fyra månader efter avslutad cellgiftsbehandling innan håret började växa på allvar och att det som växte ut var helgrått, gjorde inte saken särskilt mycket roligare. Men det var i alla fall hår. Och det har i princip fått växa sen dess. Jag har på egen hand blekt det några gånger och klippt av det värst slitna i topparna några gånger. Annars har det bara fått växa. Och under det senaste dryga halvåret har jag inte ens kunnat bleka det längre. Min gamla psoriasis i hårbotten, som cellgifterna kickade igång, har frodats rejält under all stress av operationssviterna. Varje skov har inneburit en tofs tappat hår. Och det från ett hår som har varit så tunt och skirt, att det knappt räckte till att sätta upp. Även om jag rent logiskt har förstått att jag borde göra något åt det, har jag liksom inte förmått göra det.


Förrän i går. Då lade jag mitt hår i händerna på ett proffs. Äntligen! Världens bästa "låtsassläkting" Sara ägnade timmar åt att slinga, klippa bort "skräp" och skapa och helt plötsligt hade jag ett hår som såg helt OK ut. Till och med nästan tjockt och fylligt. Dom kala fläckarna är borttrollade. Så även dom grå stråna. Och jag har fått några redskap i kampen mot psoriasishåravfallet. Ett underverk, varken mer eller mindre! Och du har sannerligen förtjänat en stor stjärna i himlen, Sara! Sara hyr stol på Salong Diva på Norrtullsgatan i Stockholm (08-22 50 01) och jag kan verkligen rekommendera henne, inte bara till oss som har hår från cancerlandet!

Av Ingela - 20 juli 2011 17:35

För en stund sen ringde ännu en onkolog från Radiumhemmet. Min senaste är på semester men han som ringde tyckte att jag borde få resultatet av "bentethetsmetningen", som just hade kommit. En onk av den bra sorten med andra ord. Hans besked var ännu bättre. Värdena var i princip identiska sedan förra mätningen! Han lät lite förvånad när jag brast ut i ett glädjetjut. Det visade sig att han inte visste att jag hade lagt av med vidriga veckopillren på prov. När han väl fick reda på det förstod han också att resultatet är över all förväntan.


Dom vidriga veckopillren heter Alendronat och är alltså till för att förebygga osteoporos, dvs benskörhet. Jag tog dom en gång per vecka, därav efternamnet, och var äckligt stel med smärtor hela pillerdagarna. Därav förnamnet. Jag och min förra onkolog kom överens om att testa ett tag utan vidriga veckopillren eftersom jag ändå har så pass kraftig stelhet och värk av dom fulgula och förra mätningen var på gränsen. Det nya testet utföll alltså till det bästa! Nu kan jag med gott samvete låta dom ligga kvar i medicinskåpet ett tag till. Kanske ett par år till och med, innan det är dags för en ny "bentethetsmetning". Hurra!


Jag är dessutom helt övertygad om att mina träningsansträngningar har gjort nytta. Vem vet om inte värdena till och med kunde varit bättre om det inte hade varit för alla operationssviterna. I alla fulla fall längtar jag efter att den här sommarförkylningen ska ge med sig, så jag kan få köra igång med både promenader och cross-trainer igen.

Av Ingela - 19 juli 2011 17:57

I torsdags ringde en av sköterskorna på Radiumhemmet. Senaste onken ville att jag skulle ta ett nytt blodprov eftersom mina levervärden var något förhöjda vid senaste provet, för dryga sex veckor sen. Tack för den informationen. Men kom den inte sisådär sex veckor för sent?! Jag brukar alltid ta mina prover så resultatet ska vara klart vid själva återbesöket. Då kan man gå igenom i lugn och ro om det skulle vara några värden som sticker ut. Just den här gången hade mina prover hunnit koagulera, så jag fick ta om proverna efter återbesöket. När jag inte hade hört något på ett par dagar, tog jag för givet att faran var över. Det skulle jag uppenbarligen inte ha gjort.


För att börja lite bakifrån tog jag det säkra före det osäkra idag och ringde själv och frågade efter provsvaren. Jag fick beskedet att det ena levervärdet var helt normalt. Det andra var fortfarande något lite förhöjt men i alla fall lägre än förra gången. Jätteskönt! Och faktiskt rent logiskt vad jag kunde förvänta mig. Jag hade inte ens en akutremiss och det är nog första gången. Men det går inte att komma från oron. Framför allt inte när dom ringer så där som en blixt från en klar himmel. Man hinner måla upp många skräckscenarier på fem dagar. Och jag blir faktiskt riktigt irriterad över att hela paketet med oro och irritation med stor sannolikhet hade kunnat undvikas om dom bara hade lyssnat på mig.


Jag bad ju att få göra blodprovet en dag tidigare än vad det stod i remissen, dvs dagen före operationen. Men se, det gick inte för sig. När sen det första provet hade koagulerat föreslog jag att vi skulle vänta någon vecka eftersom jag var fullproppad med diverse starka värktabletter. Men se, det gick inte heller för sig. Trots att jag efter det har hört många säga att det är ganska vanligt att just levervärdena är förhöjda efter en operation och särskilt under perioden när man äter värktabletter. Hade vi gjort som jag ville från början hade vi åtminstone vetat vad ursprungsläget var.


En riktig pärla till provtagare lyckades jag hitta i alla fall. Jag vaknade upp dunderförkyld och med kraftig feber igår, så jag orkade inte åka ända till Radiumhemmet. Jag har testat provtagningscentralerna vid Hötorget och Odenplan, med minst sagt varierande resultat, så dit hade jag ingen lust att gå. Det fick bli den på Tegnérgatan. Jag hann knappt tala om att det nog måste till en butterfly förrän han plockade fram en svart nål som var ännu tunnare. Sticket gick jättebra, trots att jag hade glömt värmekudden hemma, och ett så här litet blåmärke var det länge sen jag hade. Stor stjärna i himlen!



Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards