Bara för att bevisa att även en cancersjuk kan skratta...

Idag var det dags för fystest av hjärtat. I min begreppsvärld betyder det att man får sitta på en motionscykel och skämmas för sitt dåliga flås. Jag gick och gruvade mig hela förmiddagen.

Det visade sig betyda ultraljud av hjärtat. Jag låg alldeles stilla i en timme, fick bara byta ställning någon gång ibland, medan läkaren tittade på bilder och lyssnade. Ha, ha. Min dåliga kondis får vara hemlig för läkarvetenskapen ett tag till!

Är det något man förknippar med cancer, är det väl Radiumhemmet? Jag var där idag och träffade "min" onkolog. Professor och överläkare. Fint ska det tydligen vara när man har en ovanlig knöl. För ovanlig är han (det är väl självklart att det är en han, eller...). Så ovanlig att professorn sprang ut och hämtade en kollega för att hon skulle få se en sån knöl åtminstone någon gång under sin karriär. Men stopp och belägg, tänkte jag. Jag vill inte vara annorlunda. Jag vill bara ha en alldeles vanlig knöl som man bara opererar bort och sen är det bra med det. Kan vi inte backa bandet?

Det kunde vi naturligtvis inte. På fredag kör vi igång med cytostatikan. På fredag??? Men det går väl inte. Jag har ju så mycket att göra INNAN!!! Ska jag inte göra all röntgen först? Och port-a-cathen då? Den hinner jag väl inte få?

Men här sitter jag med en obönhörliga sanningen. Första cytokuren på fredag. I morgon ska hjärtat fystestas och allt annat får vänta. Hej och hå vad det går!

Nu börjar jag äntligen få lite klarhet i vad som ska komma att hända. Min knöl är aggressiv, vilket betyder att den växer snabbt. Den har också redan spritt sig ut i lymfan. Inga särskilt roliga besked alltså.

Onkologen jag träffade idag var helt fantastisk. Hon satte sig, helt oombedd, och ritade och skrev medan hon ungefärligt beskrev min behandlingsplan. Jag kommer att få cytostatikakurer, sex stycken med tre veckors mellanrum. Sen blir det ytterligare någon veckas uppehåll och därefter operation. Uppehåll i cirka fyra veckor igen och sedan strålning i fem veckor. Hjälp! Med en stor portion tur och om allt går enligt planerna, kanske kanske kanske jag är färdigbehandlad till min födelsedag! Tjena, hejsan du försteaprilläkaren...

Tidplanen bygger på att min aggressive knöl inte har spritt sig någon annan stans i kroppen. För att kolla det ska jag röntga skelettet, buken och lungorna. Mer osäker väntan blir det, med andra ord. Jag börjar förstå att det är en naturlig del av vardagen för oss med cancer.

En sak till fick jag lära mig idag - man är tvungen att ha en snabb och intensiv inlärningskurva i cancerlandet - och det är att man helst inte ska blanda cytostatikabehandlingar och tandläkarbesök. Öppna hål innebär infektionsrisk och man är extra infektionskänslig under cytokurerna. Och jag som har en trasig tand. Jag får väl försöka fixa en tid och dra ut den så hålet hinner växa igen.

Jag lämnade onkologen med ett recept på penicillin. "Bromsbetten" hade orsakat en rejält ful och ömmande infektion som det gäller att få bukt med innan cytostatikan, när nu den blir...

Grovnålsbiopsi visade sig vara mint lika otäckt som det låter. Tänk dig en jättebroms som tar ett rejält köttstycke. Tre gånger. Lokalbedövningen kändes inte som den var till mycket hjälp. Dessutom blev jag stucken ett antal gånger i lymfkörtlarna med den fina nålen. Där får man ingen bedövning eftersom bedövningssprutan gör lika ont. Och ont gör det.

Nu är det gjort i alla fall och jag har tio dagar på mig att leka att allt är som vanligt innan det är dags för nästa läkarbesök hos onkologen.

Efter tio dagar i oreda fick jag äntligen komma iväg och träffa en kirurg på St Göran. Den första läkarens optimism om operation och full fart innan sommaren känns avlägsen efter dagens besök. Någon operation lär det inte bli på länge. Först ska jag göra en grovnålsbiopsi (hur läskigt låter inte det?) och sen ska jag tillbaka och träffa en onkolog för att få besked om vidare behandling. Som det ser ut nu blir det cellgifter först.

Där ser man. Jag som har ägnat min energi åt att försöka hitta hundpensionat till operationsveckan. Det var väl tur att jag inte hade hunnit boka något i alla fall. Nu vet jag om möjligt ännu mindre om hur den närmsta framtiden ser ut.

Det är väl det ord som bäst beskriver hur det kändes när jag klev ut från Bröstakuten. Jag hittade en knöl på påskaftonen, i högra bröstet. Eftersom jag hade målat innertak i två och en halv dag, viftade jag först undan den som en valk. Men jag kunde inte riktigt tro på den förklaringen.

Direkt efter helgen beställde jag tid för en trippelundersökning. Dit klockan tio för att känna på knölen, mammografi direkt efter och tillbaka på eftermiddagen för en finnålspunktion. Och så satt jag där framför läkaren. Cancer. Jag? Nej, det måste vara något fel.

Läkaren hade redan bokat en tid hos kirurgen på St Göran och berättade att jag nog fick räkna med att det kunde dröja fram till sommaren innan jag var i full fart igen.

Resten av dagen är rätt suddig. Jag tog tag i några telefonmeddelanden och gick upp på jobbet och hämtade mina saker. Ner i lägenheten och gav hundarna mat och en kvällspromenad. Sen kom tårarna. Många och länge. Jag försökte öva på hur jag skulle kunna berätta om det här. Det gick inte särskilt bra. Tårarna bara kom tillbaka.

Och det värsta var att det inte var något aprilskämt...