I torsdags insåg jag att det är ett helt år sen jag var på återbesök hos en av alla dessa onkar. Jag borde ha fått kallelse för ett halvår sen, inte minst med tanke på att förra besöket var kraftigt försenat. Då pratade vi både fortsatt medicinering och ny bentethetsmetning. När det gäller dom fulgula verkar det finnas lite olika skolor. En del får sluta efter fen år (vilket tar några månader till för mig). Andra får fortsätta fem år till. Förhöjda värden och "risgrynsärr" har ju dessutom gett anledning till extra undersökningar och inget sas vid förra återbesöket om att det skulle vara sista gången. Klara argument för ett återbesök med andra ord. Nu ringde jag i alla fall i fredags och i dag låg en kallelse i brevlådan. Till en sjuksköterska. Missförstå mig rätt. Det är säkert en ytterst kompetent sjuksköterska men sist jag kollade har inte sjuksköterskor rätt att skriva varken remisser eller recept. Och nu har jag ingen aning om jag ska ta blodprov innan eller om jag över huvud taget ska förvänta mig något mer.

Hur som helst blev jag faktiskt bara ledsen och uppgiven av den där kallelsen. Och tilltufsad. Låt vara att dom har gjort om rutinerna. Låt vara att dom har bestämt sig för att inte följa upp som dom har lovat. Men varför inte kommunicera det med oss berörda i så fall?

Jag ger mig inte. Tilltufsad är bara tillfälligt. Jag kommer att kräva min rätt. Men jag oroar mig mer för alla som inte är vana vid att prata för sig själva.

I dag är det på dagen fem år sen jag och Hemske Harald skildes åt. För nytillkomna kan jag avslöja att Hemske Harald var min aggressiva, snabbväxande och alldeles jättestora tumör. Det råkade vara Haralds namnsdag den dagen jag fick diagnosen, därav namnet. Ovanlig var han också. Och extra läskig eftersom han växte ut genom huden på ett ställe. Eftersom han dessutom redan hade ynglat av sig i form av en spridning till lymfknutorna fick jag rivstarta en skrämmande resa genom cancerlandet, med extra starka cellgifter. Gissa om operationen var efterlängtad. Att gå i över fem månader med både en ilsken tumör och gifter med kraft att ta död på en, är ingen hit precis. Men för fem år sen blev jag av med både Harald, resten av högerbröstet och 18 lymfknutor i höger armhåla!

Många som drabbats av bröstcancer blir friskförklarade efter fem år. Och statistiken utgår, om jag nu förstått det hela rätt, från antalet tumörfria år, Om Harald hade varit vanligare, mindre och snällare hade jag kanske kunnat andas ut. Men frisk eller inte, fem år som tumörfri är minsann värt att fira med buller och bång! Eller åtminstone ett blogginlägg. Rent statistiskt har jag ju faktiskt förbättrat mina odds ännu lite till!

Samtidigt som jag utbringar ett femfaldigt leve för alla oss överlevare, minns jag också med saknad och vemod alla änglar som inte finns hos oss längre. Mina tankar och mitt rosa ljus finns alltid där för er. Och för er som fortfarande hänger med här på bloggen eller just har hittat hit, finns som vanligt varsin lysande stjärna på himlen!